The end of the weekend

Efter två nätters kortvarig sömn och en dag i solen känner jag mig lite lätt bortkopplad i skallen. Dock på ett ganska behagligt sätt, eftersom jag haft en trevlig helg. I fredag var jag och B och S och ett litet gäng till på Crush, som verkligen klippt sig och skaffat ett jobb i mina ögon. Nästan direkt när vi kom ut på dansgolvet ljöd Too Young med Phoenix ur högtalarna och jag och B trodde knappt våra öron. Lost in Translation, just like that! Sedan stannade vi på dansgolvet ända till halv fem, då det kändes som att våra ben plötsligt blev spagetti. Attraktiva killen och hans kompis dansade som vanligt bredvid mig och B. Det är en snart 4-årig tradition.

Igår kom J över med några nya Billie-låtar som jag inte kunnat sluta lyssna på sedan dess. Sedan gick vi till stan och hon köpte klackskor (foxy) och på kvällen var vi på tonårsfest tills mitt huvud sa stopp.

Idag har det varit perfekt sommarväder. Söndagsfika, en fin gammal tradition som grundades i Växjö och som bytt medlemmar under åren, men är lika trevlig fortfarande.

Om två veckor börjar jag jobba. Då kan det se ut såhär:
















Om någon sagt till mig för tio år sedan att jag skulle leda gympalektioner som vuxen hade jag sagt: not a chance, Lance. Notera klädseln: manchesterbrallor och tröja. En tyst protest, kan man säga.

Harry Potter and the Goblet of Fire

För att lindra Harry Potter-abstinensen lite: ett promofoto från Harry Potter and the Goblet of Fire, som kommer i höst. Visst, filmerna går inte att jämföra med böckerna, men Ralph Fiennes ska spela Voldemort, Jarvis Cocker ska spela häxa (!) och bilden är mycket vacker. Magisk, skulle man kunna säga.

(bilden kommer från www.veritaserum.com)

Närmre

Jag har sett Closer nu, förresten. Så långsamt går det när man lever enligt devisen film är bäst på DVD.
Första intrycken: åh, The Blower’s Daughter! Åh, Natalie Portman! Åh, Jude Law, du vackre man! Just det, han har ju haft en affär med barnflickan…och beskyllt sina barn för att ljuga…inte för att jag är ett big fan av Sienna men (men däremot hans ex, Sadie Frost, DÄR har vi en cool katt)…ska man behöva tänka att en av världens vackraste män (särskilt i Alfie, med smal kostym och vespa…hjärtsnörp) är ett as nu?

Nåja, det dröjde inte länge innan jag kunde släppa verkligheten och bli involverad i filmen istället. Man fick verkligen koncentrera sig, för det är en intensiv film. Det märks att den bygger på en pjäs, för varje replik är så genomtänkt och knivskarp och framförs dessutom på ett direkt sätt, som får karaktärerna att verka så otroligt snabbtänkta och intelligenta. Och det imponerar på mig.

Ja, jag tyckte mycket om den. Jag tror att jag ska se den en gång till, för att inte missa ett ord. För att återuppleva de där replikerna som nästan kändes som örfilar. Och för att se Natalie Portman som var så grym att jag bara gapade.

Hej så länge, Harry

Jag steg upp, åt frukost, tvättade håret och stängde in mig i vardagsrummet med de sista 100 sidorna av Harry Potter and the Half-Blood Prince. Trots att boken varit ganska "lugn" hittills blev slutet väldigt dramatiskt. Och framförallt sorgligt. Allting ställdes på sin spets och saker som jag varken ville eller vågade föreställa mig hände. Det är ju så det ska vara, men ändå svider det i mitt bröst just nu. Dels för att jag sörjer att boken är slut, dels för att jag inte vill vänta i två år på den slutgiltiga uppgörelsen mellan Harry Potter och Lord Voldemort. Hej tomhet.

(En parentes)

Förresten; är det någon som sett serien Kör Hårt (idiotöversättning av Burn it) som visats på SVT på måndagarna i sommar? Handlar om tre snart 30-åriga killar i Manchester, riktiga lads med ölsinne och Liam Gallagher- klädstil (tidig, tänk Fred Perry-tröja, baggy jeans och sneakers) och- gångstil. I varje avsnitt spelas New Order och oftast någon annan britpop. I förra veckans avsnitt kunde man se killarna dansa till Morrissey med påskliljor i bakfickorna och igår fick man höra både Waterfall med Stone Roses och Regret med New Order. Så fint!

Trots att tonen kanske var lite för "laddig" då och då gillade jag serien. Härlig britpopromantisering. Sista avsnitett igår, repris i veckan.

Rapport

Idag har det varit uppehåll ända till klockan 20.55. Kanske började himmelens alla änglar gråta av rörelse just då på grund av Håkan Hellströms duett med Mats Paulsson i Allsång på Skansen. Jag grät i alla fall. (Jag grät även när en leguan behövde avlivas i Veterinärerna en timme tidigare.) Mest åt Mats, som såg så tagen ut av alla tonårsflickor som skrek åt Håkan när han sjöng hans (Mats) visa.

Jag har läst så att det bara är 128 sidor kvar i Harry Potter. Jag vill inte skiljas. Men sällan att jag kan slöläsa de sista sidorna! Det har aldrig fungerat förut och det kommer inte heller att fungera nu.

Vid tretiden idag tvingade jag mig själv att lägga ifrån mig boken för att följa med mamma på fika vid Sandviks kyrka. Sandviks kyrka är en riktig bröllopskyrka som ligger vansinnigt vackert belägen på en udde i sjön Fegen. Fikat fanns i en 1800-talsstuga bredvid. Det fanns ungefär 12 sorters nybakade kakor att välja mellan som kostade 2 eller 5 kronor styck beroende på storlek. Fascinerande. Mamma och jag lekte med tanken att ta en av varje var, mest för att se kaktanternas reaktioner, men nöjde oss istället med kaffe och kakor till en kostnad av cirka 30 kronor sammanlagt. Ungefär som en stor chai latte på Espresso House i Malmö. Perspektiv.

På hemvägen kunde man se spåren av stormen Gudrun. Det ser ut som att ett stort monster, typ det som man aldrig har fått se i Lost, har tagit en näve med 100-åriga träd här och där, dragit upp dem med rötterna och sedan släppt dem i en mycket avancerad plockepinnhög. Det går inte att förstå förrän man har sett det med egna ögon. Jag förstår varför min granne grät på nyheterna. Skogen ser också ut att gråta (alla träd har själar sedan jag såg Enterna i Lord of the Rings.)

Regn och kläder

Dagens väderrapport: regnet har vräkt ner sedan klockan två och jag upplever en déja-vu från förra sommaren. Dagen har mest ägnats åt Harry Potter (nej, den får inte ta slut!), städning och pannkaksstekning. Josefine ringde och spelade upp en av Billies nya låtar, färsk från studion, i telefonen. Jag fick en klump i halsen redan av gitarren som plinkade fram melodin så fint och när jag sedan hörde Lars sjunga "Maggie and Josefine" blev jag nästan tårögd. Så. Fint! Kan nästan inte vänta tills hela skivan blir klar.

En av anledningarna till, eller kanske snarare en bonus med, att jag åkte hem igen var att jag inte kan spendera några pengar på kläder här. På två veckor i Malmö har jag köpt (fritt från minnet): en mörkturkos cardigan, en ljusblå volangkjol med blommor, ett armband med pärlemorknappar, en Triple 5 soul-tshirt (50% off), ett par klackskor (30% off), en svart dubbelknäppt kavaj/jacka, ett svart linne (50% off) och ännu en DC Comics tröja, nu med
Superman med Lois i famnen i luften ovanför Gotham city(50% off). Anledningen till den lite ingående beskrivningen av kläderna är ju att alla ska säga "men det var ju BRA köp!" Och det var det ju. Men all konsumtion ger mig dubbla känslor, både tillfredsställelse och avsmak. Om jag tänker för mycket känns allt bara så meningslöst. Vad tjänar det egentligen till? Är jag ändå inte mest bekväm i jeans, en svart t-shirt och gympadojjor? Det var så mycket enklare (och fulare, eftersom jag aldrig lyckades få till den snygga grunge/heroin chic-looken som fanns i musiktidningarna) när jag bara hade en stil: manchesterjeans, kofta och flanellskjorta (i nian.) Då dissade man per automatik alla andra tjejkläder som "tjejiga" (negativt.)

Men nu, långt bort från affärer, känner jag ju ändå att jag verkligen vill ha ett par nya jeans. Ett par sköna, snygga med lagom midjehöjd och tajthet. Och så lite andra kläder som stilmässigt är en blandning av Maggie Gyllenhaal - Gwyneth Paltrow - Justine Frischmann - Drew Barrymoore - Alice i L Word och många andra jag stirrar på i olika modetidningar och ser hos Conan O'Brien.

Småland igen

Det är 15.0 grader i Småland och molnen hänger tunga över Holmåsen. Eftersom väderprognosen igår visade på "mest klart väder och 20 grader varmt" har både pappa och jag upprepat den gamla klyschan "oj, oj, hur kan prognosen vara så fel!" minst fem gånger idag. Mina fötter är lika kalla som de brukar vara på vintern och det gillar jag inte.

Idag har annars varit en familjedag. Jag följde med mamma och pappa på en aktivitet som när jag var liten brukade kallas "åka ut och åka." Det innebär att man sätter sig i bilen och åker runt i de småländska omgivningarna utan något annat mål än att titta på gamla släktgårdar, fina hus och eventuellt äta eller fika. Ganska trevligt, faktiskt. Vi hamnade på Hestravikens värdshus, ett ganska fancy ställe som ligger väldigt vackert vid ån Nissan nära golfbanan vid Isaberg. Jag beställde en grekisk sallad för 87 kronor och förväntade mig något utöver det vanliga. Istället fick jag en trendigt liten hög med tomater och fetaost med några ruccolablad gömda undertill. Jag kunde inte riktigt visa mitt missnöje eftersom pappa betalade, men jag blev inte precis mätt som en krokodil.

Sedan åt vi våfflor och kaffe vid Isabergstoppens fot. Det var gott och jag bjöd, för en gångs skull.

Brilliant

Ja! Min favoritskribent (tillsammans med Fredrik Strage), ja kanske till och med min förebild, Anna Hellsten har börjat blogga! Jag vet inte hur många gånger jag läst hennes intervju med Ghost World-författaren Daniel Clowes i Bibel, eller den glimrande recensionen av Whitney Houstons It's Not Right, But It's Okey i samma tidning. Sann briljans.

www.modernista.se/anna

He's just not that into you

Det är 27.2 grader i mitt kök, min Clas Ohlsson-fläkt för 98 spänn är död (R.I.P skitfläkt, var en vecka allt du klarade?) och jag har egentligen bara tre saker att säga:

1) En del människor har turen att halka in på rätta vägen med en gång; de flesta av oss upptäcker bara den rätta genom att först ta in på fel.
Så avslutar Toby Young sin berättelse om sitt stora misslyckande som anställd på posha New York-magasinet Vanity Fair i toksjälvbiografiska boken Hopplös och Hatad av Alla (How to Lose Friends and Alienate People.) En ganska underhållande bok, faktiskt, men tro inte att mina New York-drömmar naggas i kanten på något sätt av all inside information om dryga och snobbiga New York-journalister. Jag ska ju ändå inte ha med dem att göra.

2) Ända sedan Jack (Berger, not Kerouac) lanserade teorin som bygger på "he's just not that into you" (i korthet: det finns inga dubbla budskap, är han intresserad så visar han det) för Miranda, vars date inte ville följa med henne upp, i Sex and the City har man ju tyckt att han hade en poäng. Först nu när B läst boken med samma titel och hon och jag applicerat uttrycket på våra egna liv fattar jag hur befriande det är: he's just not that into you. Ja. Frågan är bara vad man skall göra med all tid man får över på att inte tyda signaler?

Jag skulle vilja satsa på kampsport.

3) Nya Harry Potter ligger på mitt nattduksbord! (jfr Daft Punk is Playing at my House, så stort är det!) Vågar inte riktigt börja läsa den eftersom det skulle innebära att jag är ett steg närmre att läsa ut den och jag måste vänta i minst två år på nästa.

Det

Jag har tänkt på If I Ever Feel Better med Phoenix ganska ofta den sista tiden. Jag brukar rabbla/sjunga texten (beroende på var jag befinner mig) då och då istället för att till exempel slå huvudet i väggen eller börja storgråta.
Vissa låtar har *Det och If I... har det en masse. Den är världens bästa danslåt, den är fransk, den är otroligt sorgsen och deprimerad fastän den låter glad. Och framförallt har den en text som skulle kunna vinna vilket pris som helst. Den är så jag att det nästan är läskigt.

They say an end can be a start
Feels like I've been buried yet I'm still alive
It's like a bad day that never ends
I feel the chaos around me
A thing I don't try to deny
I'd better learn to accept that
There are things in my life that I can't control
They say love ain't nothing but a sore
I don't even know what love is
Too many tears have had to fall
Don't you know I'm so tired of it all
I have known terror dizzy spells
Finding out the secrets words won't tell
Whatever it is it can't be named
There's a part of my world that' s fading away
You know I don't want to be clever
To be brilliant or superior
True like ice, true like fire
Now I know that a breeze can blow me away
Now I know there's much more dignity
In defeat than in the brightest victory
I'm losing my balance on the tight rope
Tell me please, tell me please, tell me please...
If I ever feel better
Remind me to spend some good time with you
You can give me your number
When it's all over I'll let you know
Hang on to the good days
I can lean on my friends
They help me going through hard times
But I'm feeding the enemy
I'm in league with the foe
Blame me for what's happening
I can't try, I can't try, I can't try...
No one knows the hard times I went through
If happiness came I miss the call
The stormy days ain't over
I've tried and lost know I think that I pay the cost
Now I've watched all my castles fall
They were made of dust, after all
Someday all this mess will make me laugh
I can't ewait, I can't wait, I can't wait...
If I ever feel better
Remind me to spend some good time with you
You can give me your number
When it's all over I'll let you know
If I ever feel better
Remind me to spend some good time with you
You can give me your number
When it's all over I'll let you know
It's like somebody took my place
I ain't even playing my own game
The rules have changed well I didn't know
There are things in my life I can't control
I feel the chaos around me
A thing I don't try to deny
I'd better learn to accept that
There's a part of my life that will go away
Dark is the night, cold is the ground
In the circular solitude of my heart
As one who strives a hill to climb
I am sure I'll come through I don't know how
They say an end can be a start
Feels like I've been buried yet I'm still alive
I'm losing my balance on the tight rope
Tell me please, tell me please, tell me please...
If I ever feel better
Remind me to spend some good time with you
You can give me your number
When it's all over I'll let you know
If I ever feel better
Remind me to spend some good time with you
You can give me your number
When it's all over I'll let you know
If I ever feel better
Remind me to spend some good time with you
You can give me your number
When it's all over I'll let you know

----------------------

* Några andra låtar som har Det, av olika anledningar:

There Goes The Fear, Doves
I Wanna Be Adored, Stone Roses
Sarah, Mauro Scocco
With or Without You, U2
Heartbeats, The Knife
Kompromissen, bob hund
Katy Song, Red House Painters
747, Kent
Big Sur, The Thrills
...

Låt Den Rätte Komma in av John Ajvide Lindqvist

Efter en vår späckad av högklassig läsning (Middlesex, Vad Jag Älskade, Den Hemliga Historien för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen) hamnade jag vid en ordentlig återvändsgränd i början av juni. Varje bok jag öppnade kändes antingen ointressant, illa skriven eller bara fullständigt meningslös. Droppen rann över när jag öppnade Per Hagmans Att Komma Hem Ska Vara En Schlager i hopp om att den skulle vara intressant eftersom den var självbiografisk, men fann samma gamla vanliga Hagmanska svammel om nätter, unga tjejer och veka hjärtan.

Paniken var nu nära. Eller snarare hopplösheten – vad göra? Jag MÅSTE ju läsa varje kväll innan jag somnar!

Så hamnade jag på Hamrelius bokhandel – mitt tempel – en dag med E. Hon tryckte en pocket i handen på mig, log lite hemlighetsfullt och sa: ”Den här är annorlunda."

Boken hette Låt Den Rätte Komma In (ett Morrissey-citat, för övrigt), var skriven av John Ajvide Lindqvist och hade blanka blodstänk på sig. På baksidan klassas boken som en skräckroman. Tänk nu inte Dean Koontz och annan liknande skräcktrash (minns fortfarande den varma försommardagen för ca 12 år sedan då jag med vad som kändes som kronisk ståpäls inte vågade röra mig ur soffan efter att ha läst ut Phantoms) – det är som att jämställa Harlequinböckerna med Wuthering Heights. Här snackar vi klasskillnad.

Jag kände nästan direkt att det här är boken som kommer att bryta lästristessen.

Platsen är Stockholmsförorten Blackeberg och året är 1981 när 12-årige Oskar – skygg och mobbad i skolan – träffar en tjej på gården till sitt hyreshus. Hon är bara där när det är mörkt och hon är speciell, det känner han direkt. Hon blir hans hemliga tillflyktsort från helvetet i skolan. Samtidigt skakas förorten av mordet på en tonårspojke, som hittas upphängd och tömd på blod.

Jag avslöjar inte för mycket när jag säger att vampyrer är inblandade i den här berättelsen. Och det är ju något speciellt med vampyrer - de står liksom ut bland de övernaturliga gestalterna. Vampyrer har stil, de är nattens varelser, de är på samma gång grymma och djupt tragiska, det är nog den där odödligheten som gör det. Vampyrerna (eller egentligen vampyren) i John Ajvide Lindqvists bok är varken kaxiga och sarkastiska som i Buffy (not that there’s anything wrong with it! I love Buffy!) eller högfärdiga och stolta som i Anne Rices böcker. De är snarare ganska sorgsna och fångade i sin egen misär.

John Ajvide Lindqvist tar något overkligt, placerar det i en typisk förortsmiljö och plötsligt så blir det verkligt. Riktigt logiskt, till och med. Det viktiga är inte att vampyrer figurerar i berättelsen, det viktiga blir det mänskliga, på något sätt: vänskap, kärlek, hur man ska leva, hur mycket man kan offra för en annan människa. Det är sorgligt, obehagligt, vackert, vardagsrealistisk, otäckt (mobbingen mer än vampyrerna) och otroligt vemodigt på en gång. Och boken går nästan inte att lägga ifrån sig, hur sköna bokslukarstadiet-flashbacks ger inte det? Huvudvärk, muntorrhet, sitta inne med nedrullade persienner fastän det är sol - precis som när jag var 12.

Nu är jag dock tillbaks på ruta ett. Vad göra? Ska jag gå ut och köpa Lindqvists andra, nyutkomna bok med titeln Hanteringen av de Odöda, som verkar minst lika bra som den nyss lästa? Eller ska jag hålla ut tills min älskade Harry Potter and the Half-Blood Prince landar i min brevlåda om några dagar? Vad jag än väljer så känns det skönt att veta att min lästristess är botad ett tag framöver.

Why can't I be you?

Jag längtar till Stars Hollow. I brist på nya Gilmore-avsnitt - ögongodis i form av 2 gånger Lorelei, galaklädda och gorgeous.

50/50

Jag lever just nu på en liten plätt i skogen, i en annan verklighet än till exempel den som utspelar sig i London för tillfället. Jag säger utspelar sig, för man kan ju alltid hoppas att alltsammans bara är en film. När jag låg på gräsmattan igår och Elin Ek i P3 sa något om en "olycka i London" som sedan växte till sex explosioner, terrordåd och bilder på människor med blodiga kostymer som pratar engelska med underbar accent på tv, fick jag samma äckliga smak i munnen som jag fick de där dagarna i september för fyra år sedan. Eller i julas. Jag har så svårt för det där att livet kan ändra sig från vitt till svart på två sekunder. Jag tänker på de som satt på tunnelbanan och läste tidningen, bet på naglarna eller lyssnade på sin MP3-spelare, kanske planerade vad de skulle göra efter jobbet. Ohyggligt.

Själv förundras jag över allt det fina som finns där jag är nu. Får man det i en tid som denna? Trots att jag är uppvuxen här känns det som att jag uppskattar varje grässtrå, varje natt som är så tyst att jag bara hör löven rassla lite eller en höfläkt några gårdar bort. Jag älskar att det är tusentals blåklockor utmed vägarna, att fågelungar har kläckts i en fågelholk som hänger lite på sniskan utanför ytterdörren och att syrsorna spelar utmed vägkanten.

Jag är nog hälften gräs och hälften asfalt, men på sommaren växer gräset in över asfalten och vinner. Stort.

Nu har mamma stekt pannkakor av dinkelmjöl (massa järn, bra för oss ickeköttätare) som vi ska äta i trädgården.