50/50

Jag lever just nu på en liten plätt i skogen, i en annan verklighet än till exempel den som utspelar sig i London för tillfället. Jag säger utspelar sig, för man kan ju alltid hoppas att alltsammans bara är en film. När jag låg på gräsmattan igår och Elin Ek i P3 sa något om en "olycka i London" som sedan växte till sex explosioner, terrordåd och bilder på människor med blodiga kostymer som pratar engelska med underbar accent på tv, fick jag samma äckliga smak i munnen som jag fick de där dagarna i september för fyra år sedan. Eller i julas. Jag har så svårt för det där att livet kan ändra sig från vitt till svart på två sekunder. Jag tänker på de som satt på tunnelbanan och läste tidningen, bet på naglarna eller lyssnade på sin MP3-spelare, kanske planerade vad de skulle göra efter jobbet. Ohyggligt.

Själv förundras jag över allt det fina som finns där jag är nu. Får man det i en tid som denna? Trots att jag är uppvuxen här känns det som att jag uppskattar varje grässtrå, varje natt som är så tyst att jag bara hör löven rassla lite eller en höfläkt några gårdar bort. Jag älskar att det är tusentals blåklockor utmed vägarna, att fågelungar har kläckts i en fågelholk som hänger lite på sniskan utanför ytterdörren och att syrsorna spelar utmed vägkanten.

Jag är nog hälften gräs och hälften asfalt, men på sommaren växer gräset in över asfalten och vinner. Stort.

Nu har mamma stekt pannkakor av dinkelmjöl (massa järn, bra för oss ickeköttätare) som vi ska äta i trädgården.