Tomatbad

Det är ganska mycket ketchupeffekt över mitt liv just nu. Först år av i princip ingenting och nu håller jag helt plötsligt på att drunkna i ketchup. Det känns mycket ovant och jag vet inte vad jag tycker om det. Men jag försöker ta ett andetag i taget och inte tänka på mer än just nu.

Min måndag har varit helt okej. Jag och A var båda slitna och hade inte planerat vår dramalektion. Det hela mynnade ut i fri dans till Timbuktus senaste, som vi hittade i 3-4:ornas klassrum. Det kändes fint att smyga in lite samhällskritik i skolan en måndagseftermiddag.

SVT spelar in en novellfilm på min gata. Avspärrningstejp, ett bord med frukt och förfriskningar och en kille med head-set. Äntligen lite New York City-känsla i Malmö!

Nu ska jag skölja av mig med Billie, Håkan Hellströms senaste som jag helt oväntat älskar och så Sarah med Mauro Scocco.

Små frön

Vi har tolv nya sexåringar i vår klass nu. Sexåringar är fascinerande små väsen, en helt egen art. Vissa är översociala, vissa tycks befinna sig i en annan värld. Sjuåringar känns plötsligt så stora i jämförelse!

Detta fascinerar mig med sexåringar:

Vad de kallar mig. Några kallar mig ”Margareeeta.” Det är väldigt sött, särskilt eftersom nästan inga vuxna kallar mig det mer än mamma och min chef ibland. Jag har förklarat att de får välja om de vill kalla mig Margareta eller Maggan (Maggis och Maggie har också förekommit) och trodde att alla skulle välja den enklaste vägen, men icke. ”Margareeeta” med liten röst it is.

Deras känsla för rättvisa/orättvisa. Upprörda miner, stora förskräckta ögon. ”Margareeeta, han håller nyckelpigan så hårt i handen att den dör! Tänk om du var en nyckelpiga som var jätteliten och någon jättestor kom och stängde in dig i sin hand, då skulle du gråta och sakna din mamma och pappa.”

Förmågan att säga helt ovidkommande saker i oväntade sammanhang. ”Man får inte äta lego.”

Pokerfejset. Vissa är idel leenden, vissa rör inte en muskel i ansiktet. Liten pojke som liknar en hob står framför mig på skolgården. Min kollega (som har honom i sin klass) presenterar oss för varandra. ”Det här är Maggan, hon jobbar på Josefina och hon tycker att du är jättesöt.” Jag fingrar lite på hans lockar. Han tittar på mig med tom blick, rör inte en min, vänder sig om och går. Stencool.

En liten hand. Man står där och pratar med någon och känner plötsligt en liten hand i sin hand. Undrar varför vissa plötsligt vill hålla en än så länge okänd människa i handen? Det där trevande närhetsbehovet. Oslagbart, faktiskt.

Vardag

Skollunchens vegetariska alternativ var idag varm mjölk med kokta morötter i. Man kallade det Guldsoppa. Ett försök att få det att låta finare än det är, som när man säger lokalvårdare om städare.

And hey I like this tune

Efter en veckas arbete, för lite sömn på grund av ”jag vill inte behöva lägga mig tidigt”-trots och en skum förkylningskänsla i näsa och ögon kan man ju tänka sig att jag stannade hemma fredag kväll och lade mig tidigt. Så var det inte. Grundade med en Jens Lekman-konsert på Malmöfestivalen och blev lite förälskad i trummisen – hon stod upp och trummade och såg så säker och sval ut. Efter konserten cyklade jag hem till B:s systers lägenhet och drack lite Fun Light och martini (gissa själv hur gott det var.) Stack vidare till KB och en ny klubb där som chockerade med att spela The Boy is Mine, TVÅ Postal Service-låtar, Kings of Convenience, Kylie och en massa annat som gjorde mig hög och otroligt dansant. Sedan spelade The Tough Alliance som jag inte kan låta bli att gilla trots att de är stöddiga. Sist jag såg dem drack de champagne på scenen med sina kompisar och betedde sig som fjortonåriga helgfyllon. Igår var de mycket mer proffsiga och levererade en snygg femtonminuterskonsert iklädda de obligatoriska vita linnena och over size-jackorna.

Jag tror att jag hade på mig en magisk tröja igår, för saker och ting gick bättre än vanligt. Den är gul med Superman och Lois-tryck i regnbågsfärgad metallic. Jag har haft en annan magisk tröja. Den var grön med märkliga vita mönster. Jag använder den nästan aldrig längre, men den ligger i min garderob och påminner om en fin tid.

Efter KB hade jag ett bra samtal utanför Donau och hamnade inte i säng förrän vid 5.30. Ungefär samma tid som jag steg upp samma morgon. Det väljer jag att ignorera.

Ikväll ska jag ligga på soffan och titta på Sideways.

Varför jag älskade The Wonder Spot av Melissa Bank, del 3

My grandmother was annoyed that we'd gone to the exhibit first and annoyed that we'd arrived late; my grandmother was annoyed because annoyed was her resting state. /.../
When I handed her the bouquet her eyes widened, which made me feel bad for not giving her flowers more often. She asked my mother what they were called.
"Chrysanthemums", my mother said. "Mums."
"That's right", my grandmother said. "I've never liked mums." She stuffed the paper into the garbage, complaining about how much waste there was in the world today.
The bad feeling was coming on, so I said, "I was going to get roses, but Jack thought you'd like mums better."
My mother and Jack turned to me, but I kept my eyes on my grandmother.
"Roses are too expensive", she said, cutting the stems.
"What flowers do you like?", I asked.
She said that all flowers were too expensive.
"Let's say all flowers cost a penny", I said, "Then what would your favorites be?"
"A penny?", she said.
"Okay", I said. "Fifty cents."
"I do like roses", she said.
"I told you!" I said to Jack. "What color?"
"Yellow", she said.
"I knew it!"
"Little ones", she said. "Sweetheart roses."
"Good", I said. "Next time we'll bring little yellow roses."
"No", she said. "They're too expensive."

Måndag på riktigt

Back to life, back to reality, som det ju heter. Första arbetsdagen och jag förvånade mig själv med att sova mer än fyra timmar inatt. Steg upp i god tid för att hinna duscha och räta ut håret med min nya plattång. Det funkade ganska bra tills jag insåg att jag skulle börja jobba om tio minuter. Slängde mig på cykeln, blev sådär kallsvettig som man bara blir när man cyklar på morgonen och anlände till skolan med av svetten och vinden vågigt hår. Nåja. Blev nedbrottad på golvet av våldsamma kramar från några elever. De är starkare än man tror, de små liven. Naturligtvis återvände solen och värmen min första arbetsdag, vilket jag tackar för; många barn inomhus utan struktur = kaos. Tack för att Slottsparken ligger bredvid skolan. I eftermiddags kröp L, en av mina favoriter, upp i mitt knä och kramades och pratade en lång stund. Jag blev positivt förvånad, eftersom hon är ganska försiktig med närhet annars. Det var verkligen fint, eftersom hon inte är någon kram-posör, som en del barn ju är. Hon är sju år och börjar ettan nästa vecka. Jag ser fram emot att se henne i skolbänken.

Jo, det var en helt okej dag.

Varför jag älskade The Wonder Spot av Melissa Bank, del 2

I let myself into Josh's apartment. I was a little drunk. I stood in the hall waiting for the bathroom for a long time before I figured out that the door was just closed and no one was inside.
When I got into bed beside Josh, I put my arms through his and kissed the back of his neck.
"You smell like a bar", he said.
I thought, "You smell like a library." But I wanted to have sex right then, so I said, "You smell like a poem."

Erlend!

Jag tror jag svimmar. Billie the Vision spelade på Emmabodafestivalens frukostscen idag och efteråt hade Erlend Oye (Kings of Convenience) kommit fram och berömt deras musik och pratat i flera timmar! Erlend Oye! Senast igår, när den fine dj:n på Crush spelade I'd Rather Dance With You, tänkte jag på hur underbar denna man är. Erlend Oye! Tur att jag inte var där, för jag hade antingen friat eller drabbats av grav tunghäfta.

Varför jag älskade The Wonder Spot av Melissa Bank, del 1

Everything this afternoon calls forth my my faults and flaws, all the reasons why this man I want doesn't want me, and those reasons call up more reasons.
When Matthew and Dena go swimming in the lake, I ask myself why I've never learned to swim or skate or draw or sing or play the piano. I'm lazy; I lack discipline; I have no patience. I can't think of a single skill I've mastered or a single talent I have. I barely have a job, let alone a career.
When Dena walks along the shore in her black slippers, seeming not to care how she looks, I think I care too much, and I'm not pretty enough.
When she lies down and picks up her book on Robert Moses and New York, I realize that I don't know anything about the history of New York or the history of the United States or the history of anywhere, modern or ancient; I have no grasp of geography; I don't even really know what physics is. All this contributes to my overall lack of substence.

Conan barberaren

Han är född 1963. Han är lång och har ett mycket fascinerande albinoutseende. Han har gått på Harvard! (Ivy League-universitet är som porr för mig. Jag fattar absolut Rory och Lorelei Gilmores hang-up på Harvard i de första säsongerna av Gilmore Girls. Jag kan dagdrömma om Stanford, Yale, Berkeley, Brown, Columbia...) Han får fram det bästa hos sina gäster och kan göra något så tråkigt som en banktjänsteman intressant. Han är aldrig dryg som Letterman. Han visar klipp från Walker Texas Ranger. Han är skitbra på att imitera folk, till exempel Donald Trump och Star Wars-nördar. Han är osannolikt snabbtänkt.

Han är the man.

Lyxlir

Billie spelade på Metro igår och jag och J var där i god tid och åt en god och ganska dyr middag som de arbetslösa lyxlirare vi ju är. Jag är så tacksam för varje gång jag får äta riktig mat och slipper laga den själv. (Den blir inte riktig när jag lagar den själv. Det är alltid något som fattas.) Det var bra stämning på Metro. C var nere i Skåne och kom förbi och pratade lite med mig. Jag fick en dvd med några av hans nya kortfilmer på, där han själv spelar medlem i ett 80-talsband. Det kan bli spännande att se.

Billie var givetvis fantastiska. Jag och J satt i princip så nära scenen man kan komma (eller scen och scen; området där de hade flyttat bort borden för att få plats med bandet) vid ett bord med några andra ex-studenter från Växjö universitet. L verkade vara i sitt esse och det var så fint att få höra de nya låtarna live, särskilt The happiest girl in the world/A man from Argentina eller vad den nu kommer att få för namn när skivan är klar.

Efter ännu en natt då sömnen vägrade infinna sig förrän vid tre-halv fyra, svider mina ögon lite grand. Idag ska jag bara tvätta, dregla över kläder i nya ELLE, kolla på inspelade Mordkommissionen och Buffy samt läsa Wonder Spot, som är precis så bra som jag aldrig hade vågat tro.

A pink elephant in the room

Jag och B var och åt på mitt nya favoritcafé på gågatan idag. Jag vet inte vad det heter, kom jag på nu. Det ser ut som ett typiskt urbant coffee house men har det godaste kaffet i stan, otroligt stora kakor, bra utblick över förbipasseranden och en skönt anonym känsla. Idag fick man även höra lite Mazzy Star.

När B skulle bege sig till jobbet satt jag kvar med mitt kaffe en stund och tittade på folk i allmänhet och den söte killen som försökte värva folk till Greenpeace i synnerhet. Folk log, skakade på huvudena och såg ut som om de ville försvinna när han närmade sig dem med ett snällt leende. Plötsligt dök en kvinna med en jättestor ödla i famnen upp. Jag menar STOR, minst en halv meter lång. Jag vet inte vad det var för sort, men den såg urtida ut och stack verkligen ut i denna stad som i husdjursväg mest består av kamphundar och chihahuahuor. Hon vaggade den som en baby och jag tänkte att det var något av det konstigaste jag har sett. Så fastnade plötsligt ödlan med ena foten i hennes hår och hon höll upp den över huvudet och såg lite lätt skärrad ut. En liten folksamling bildades runt henne, en kvinna hjälpte henne att få loss ödlefoten och mitt i samlingen stod Greenpeacekillen och såg lika road ut som jag kände mig.

På vägen hem mötte jag Marcus Birro.

Där det hände

Hela augusti månads beräknade sammanlagda nederbörd måste ha fallit över Malmö igår kväll när The Ark avslutade Where the Action is i Slottsparken. Jag förväntade mig rubriker som Syndaflod i Malmö igår kväll när jag satte på text-tv i förmiddags, men icke. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit blötare utanför duschen eller badet än jag var igår. Mina tre tröjor plus jacka är fortfarande tunga av väta. Komiskt nog gick jag och köpte mig ett par gummistövlar innan festivalen igår, så det enda stället jag var torr på var om fötterna. Man måste vara tacksam för det lilla.

Det var den blötaste kvällen jag kan minnas, men nog om det nu. Det var nämligen samtidigt en mycket fin kväll. Moneybrother är ju alltid ett stort nöje, Håkan är, för att citera min mamma "så söt så att man kan dö" och The Ark, insåg jag halvtimmen innan de skulle gå på scen, har jag längtat efter.

Livet handlar ju om ögonblicken, eller hur? Här är gårdagens mest minnesvärda stunder:

*När jag och B kom cyklande i regnet genom Slottsträdgården, hörde musik, sa till varandra ”det är väl inte Håkan som har börjat?”, för att i nästa sekund höra publiken skalla ”Håkan! Håkan! Håkan!, för att i nästa sekund mötas av ett staket och en vakt som säger att vi inte kan komma in den vägen utan måste cykla runt hela borgen för att komma in och det gjorde vi, med Håkan sjungandes på avstånd och regnet i ögonen. Vi blev nostalgiska över detta redan under kvällens gång.

*När Moneybrother kom ut på scen iklädda svarta kostymer (förutom Anders, som hade andra svarta kläder.) Så stiligt. En påminnelse om att trots att jag har lallat runt i pasteller i sommar och älskar nästan alla färger, så är svart den bästa färgen.

*Anders krulliga hår.

*Att sjunga med i hits som They're Building Walls Around Us, Kom Igen Lena!, Reconsider Me etc.

*När regnet ökade i styrka och blev nästan övernaturligt ihållande precis innan The Ark skulle in på scen. Det kändes som ett tecken på att något stort skulle hända och det var ungefär då jag, som annars brukar vara spänd och tjurig i regnsammanhang, gick över vansinnets gräns, släppte alla hämningar, fällde ner paraplyet, gick långt fram och lät mig bli blöt, blötare, blötast.

*Hela Ark-konserten. Ola svassade runt på scenen i sina vita hot pants och heavy make up och berättade: "Jag gick nerför Föreningsgatan en dag när någon vevade ner rutan och skrek Echo, echo, bögjävel! Är det inte fint när man får sådan kontakt med sina medmänniskor?" Och så drog de igång med Echo Chamber. Underbart. Bästa sättet att hantera trångsynta idioter är ju att spela på det som irriterar dem mest: fjollighet. Senare fick vi höra ett av mina favoritanthems It Takes A Fool To Remain Sane, någonstans i mitten bytte Ola om till svarta byxor, hängslen över bar överkropp och stora svarta vingar. Och hela konserten avslutades med Calleth You, Cometh I, som är makalöst vemodig, blåssektionen i Moneybrother kom ut på scen och spelade med, och Ola avslutade med att säga "vi försvinner härifrån imorgon men vi ses i kön på Konsum på måndag!"

Och regnet fortsatte att falla.

The Wonder Spot

Jag kan nästan inte tro att det är sant. Ända sedan jag läste Flickornas Handbok i Jakt och Fiske för första gången sommaren 1999 har jag hoppats på en ny bok från Melissa Bank. Men det har varit knäpptyst (förutom en underbar novell i Nick Hornbys samling Speaking with the Angel.) Så bläddrade jag igenom nyaste USA-numret av In STyle och där, på en sida med glättiga boktips inför semestern, fanns den: The Wonder Spot. En ny roman av Melissa Bank, som släpptes nu i juli i USA. Och nu, tack vare underbara internet, är den på väg hem till mig.

Jag ÄLSKAR 100-tals böcker, men bara två är jag och har format mig så mycket. Om någon skulle fråga mig : "Vem är du?" (händer ofta...) skulle jag inte svara, bara räcka fram (you guessed it) Flickornas Handbok... och Den Hemliga Historien. Nu ska jag få läsa något alldeles nytt från en författare jag älskar. Nej, jag kan nästan inte tro det.

Oh Joy!