Små frön

Vi har tolv nya sexåringar i vår klass nu. Sexåringar är fascinerande små väsen, en helt egen art. Vissa är översociala, vissa tycks befinna sig i en annan värld. Sjuåringar känns plötsligt så stora i jämförelse!

Detta fascinerar mig med sexåringar:

Vad de kallar mig. Några kallar mig ”Margareeeta.” Det är väldigt sött, särskilt eftersom nästan inga vuxna kallar mig det mer än mamma och min chef ibland. Jag har förklarat att de får välja om de vill kalla mig Margareta eller Maggan (Maggis och Maggie har också förekommit) och trodde att alla skulle välja den enklaste vägen, men icke. ”Margareeeta” med liten röst it is.

Deras känsla för rättvisa/orättvisa. Upprörda miner, stora förskräckta ögon. ”Margareeeta, han håller nyckelpigan så hårt i handen att den dör! Tänk om du var en nyckelpiga som var jätteliten och någon jättestor kom och stängde in dig i sin hand, då skulle du gråta och sakna din mamma och pappa.”

Förmågan att säga helt ovidkommande saker i oväntade sammanhang. ”Man får inte äta lego.”

Pokerfejset. Vissa är idel leenden, vissa rör inte en muskel i ansiktet. Liten pojke som liknar en hob står framför mig på skolgården. Min kollega (som har honom i sin klass) presenterar oss för varandra. ”Det här är Maggan, hon jobbar på Josefina och hon tycker att du är jättesöt.” Jag fingrar lite på hans lockar. Han tittar på mig med tom blick, rör inte en min, vänder sig om och går. Stencool.

En liten hand. Man står där och pratar med någon och känner plötsligt en liten hand i sin hand. Undrar varför vissa plötsligt vill hålla en än så länge okänd människa i handen? Det där trevande närhetsbehovet. Oslagbart, faktiskt.