Jag har haft några dagar (eller veckor och månader, känns det som ibland) när jag inte riktigt kan ta mig ur sängen. När jag väl lyckas vill jag inget hellre än att parkera mig under täcket igen. Det har jag också gjort. Igår eftermiddag låg jag under täcket i två timmar. Sedan flyttade jag mig till soffan. Vi kommer inte riktigt loss med syfte och problem till vår uppsats och det driver mig till vansinne. Jag är inte riktigt gjord för att skriva uppsats eller vara långsiktig. Jag vill alltid bara bli klar och se slutet. Det är svårt när man ska hålla på med något en hel termin. Min vilja att bli klar försöker samsas med en vilja att göra något riktigt bra och en känsla av att vara inkompetent. Som vanligt vinner den mest negativa känslan och den föder fler negativa känslor. Jag är nu inte bara en inkompetent student, utan även överkänslig, oförmögen att strukturera mitt liv, dålig på att kommunicera, ful, en trist matlagare och överhuvudtaget ganska meningslös och ointressant. Med andra ord så är jag inte Mia Törnblom.


Men idag ser himlen ut så här och det känns nästan övernaturligt. Kan den vara så blå? Mer än en dag i taget? Kan den please, please vara så maj-augusti?

Jag fick en inbjudan hem till en konferens om svenskämnet för alla som läst till svensklärare i Växjö de senaste tio åren. Jag blir så sugen på att åka ("hjälp, varför har jag pluggat vidare igen, jag kanske borde fortsätta att vara lärare?") om inte annat så för att sitta sal Leonardo igen som jag gjorde för drygt tio år sedan. Då var jag ett sådant litet glin (men jag hade ändå vett att rasa över att förläsaren ägnade tid åt att berätta att reflektion kan stavas både med x och kt. Jag glömmer det aldrig. Idiotförklaringar får mig att koka.)