Idag har vi begravt min faster och det var samma märkliga blandning av sorg och skratt som det brukar vara på begravningar. Ena stunden rinner tårarna, andra stunden pratar man utbildning med sin kusin. Det var en fin begravning, som omringades av stark storm och regn som inte har lugnat ner sig än. Strömmen gick i församlingshemmet, precis när middagen var över och alla gäster reste sig. Finast var när min fasters granne, efter mina kusiners önskemål, sjöng Bridge Over Troubled Water. Hon berättade att den sista versen påminde henne om min faster, hennes gråa hår och silversmycken. Mamma, pappa och jag har lyssnat på Simon & Garfunkels version fem gånger sedan vi kom hem. Det går inte riktigt att sluta.
Sail on silvergirl,
Sail on by.
Your time has come to shine.
All your dreams are on their way.
See how they shine.
If you need a friend
I'm sailing right behind.
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind.
fredag, februari 22, 2008
Sail on, silvergirl
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
det är verkligen nåt speciellt med begravningar. jag ryser i hela kroppen när läser det du skriver. och den låten har aldrig betytt ett dyft för mig tidigare, men nu gör den.
jag instämmer i fridas varje ord!
tack hörni, låten har fått ett helt nytt liv för mig också. från lite cheesy till något väldigt vackert.
Skicka en kommentar