Kroppen

Jag har tänkt på Annina Rabes text Små, små ord av kroppshat i flera dagar nu (läs här.) Även om inte vikten är något problem för mig (än så länge, jag fyller ju snart 30...) och jag bara råkat ut för "Har du en bebis i magen"-kommentaren från en sexårig elev, finns det ju mycket annat med min kropp som jag inte kommer överens med. Alltså känner jag igen mig i texten. Den är så sann:

Det finns inte en minut på dygnet som vi tillåts att vara lediga från våra kroppar (det är inte sällan jag drömmer förnedrande fetmadrömmar numera, alternativt lyckliga drömmar om att jag blivit smal igen). Ibland undrar jag hur mycket mer vi skulle få uträttat om vi slapp gå omkring och vara kropp hela dagarna.

(...)

Jag vet faktiskt inte om män har det likadant, men jag har svårt att tro att män har dagar där de lägger hela sitt värde i hur kroppen ser ut. Kanske är det så. Inte heller vet jag om män kommenterar varandras kroppar på samma sätt som kvinnor gör. Att män däremot kommenterar kvinnors kroppar i ofta djupt förnedrande termer vet man ju, men tack och lov är det rätt sällan man som kvinna behöver höra vad de säger om en. (Vissa särskilt destruktiva dagar brukar jag roa mig med att föreställa mig vad de säger om mig, men dit ska vi inte ens gå nu.)

Åh, det där sista är en sysselsättning jag ibland ägnar mig åt också. Så sjukt dumt egentligen, att sticka knivar i sig själv.