Djurskoj med analys

Jag kan inte se mig mätt på den här pandafilmen som N skickade förut idag. (OBS: ej indiepanda.)

Först tyckte jag att den lilla pandan var roligast (stilen, storleken och att den kan låta så högt.) Nu är frågan om inte den stora är bäst?

På MSN i realtid:

Maggie säger:
jag svimmar! den lilla lilla pandan!
Josefine säger:
jag har laddat leif erikson också. först panda och sedan det om du inte hör från mig inom fem minuter måste du komma över och kolla så att jag lever.
Maggie säger:
haha, först kommer du att skratta ihjäl dig och sedan åtrån på det
Josefine säger:
hahah, men alltså den stora är ju nästan det allra bästa. den tugg tugg tugg, livet är gött och sedan bara rycker den till som en människa som blir rädd.
Maggie säger:
ja exakt! och lite sådär fördröjt liksom!
Josefine säger:
men alltså pandor ser ju bara ut som maskotar. jag ser bara att han tar av sig huvudet och går och tar fikarast efter detta,
Maggie säger:
men den lilla ser så rolig ut, sättet den ligger och att en så liten kan låta så
Josefine säger:
som en partytuta. helt platt och liksom blåses bak av sin egen kraft.
Maggie säger:
jag kan inte se mig mätt!
Josefine säger:
man vill se det ögonblicket i slow motion.
Maggie säger:
precis! jag skrattar högt!
Josefine säger:
mer och mer för varje gång också.
Josefine säger:
amen den stora reagerar ju inte fördröjt! den viker ju sig som en fällkniv på direkten!
Maggie säger:
jo det är sant, men den är ändå så långsam i sättet!
Josefine säger:
hahaha, den är precis inne i en riktigt god tugga och lägger huvudet på sne och sedan bara flyger den ihop. för att skyda de vitala delarna inför denna potentiella fara.
Josefine säger:
och efteråt ser det ut som att den bara ska fortsätta äta!
Maggie säger:
precis!
Maggie säger:
jag dör verkligen, jag har inte skrattat såhär på länge!

Kroppen

Jag har tänkt på Annina Rabes text Små, små ord av kroppshat i flera dagar nu (läs här.) Även om inte vikten är något problem för mig (än så länge, jag fyller ju snart 30...) och jag bara råkat ut för "Har du en bebis i magen"-kommentaren från en sexårig elev, finns det ju mycket annat med min kropp som jag inte kommer överens med. Alltså känner jag igen mig i texten. Den är så sann:

Det finns inte en minut på dygnet som vi tillåts att vara lediga från våra kroppar (det är inte sällan jag drömmer förnedrande fetmadrömmar numera, alternativt lyckliga drömmar om att jag blivit smal igen). Ibland undrar jag hur mycket mer vi skulle få uträttat om vi slapp gå omkring och vara kropp hela dagarna.

(...)

Jag vet faktiskt inte om män har det likadant, men jag har svårt att tro att män har dagar där de lägger hela sitt värde i hur kroppen ser ut. Kanske är det så. Inte heller vet jag om män kommenterar varandras kroppar på samma sätt som kvinnor gör. Att män däremot kommenterar kvinnors kroppar i ofta djupt förnedrande termer vet man ju, men tack och lov är det rätt sällan man som kvinna behöver höra vad de säger om en. (Vissa särskilt destruktiva dagar brukar jag roa mig med att föreställa mig vad de säger om mig, men dit ska vi inte ens gå nu.)

Åh, det där sista är en sysselsättning jag ibland ägnar mig åt också. Så sjukt dumt egentligen, att sticka knivar i sig själv.

Listen to the girl, as she takes on half the world

Idag är det bara jag och mitt huvud. Jag vaknade för en timme sedan efter en natt av sömn så tung att jag kände mig utmattad i hela kroppen. Uppsatsen ska korrläsas (på skärmen...) och det tänkte jag varva med promenader, kaffe, telefonsamtal och film. Bara för att jag hyrt tre filmer går det ju massor av filmer på tv i helgen. Igår hamnade jag framför Notting Hill och idag går Lost in Translation på SVT. Den är jag egentligen förbjuden att se om på ett tag, eftersom jag är rädd för att skada dess perfektion med utnötning. Fantastisk musik innehåller den ju också, till exempel Just Like Honey (härligt tidsdokument, den videon.)

Vädret börjar bli sämre och jag sörjer. Jag har varit ute och köpt lite frukostbullar som jag nu ska äta medan jag lyssnar på min Rule Britannia!-spellista och läser igenom hela Mia Skäringers blogg. Jag såg henne i Studio Belinda i natt (värdelöst program i övrigt) och blev lite imponerad av hennes totalt avslappnade personlighet. Och hennes tatueringar.

I seem to have lost an important part of my brain somewhere in a field in Hampshire

Det börjar tära på förståndet, det här uppsatsskrivandet. Det tycks ske någon sorts urladdning varje dag som min uppsatskompis och jag ses, för varje eftermiddag är jag precis förstörd. Huvudvärk, rastlöshet, trötthet, svårigheter att fokusera, svårigheter att fatta vad andra pratar om, lättigheter (eh) för att gråta för ALLT. På måndag klockan tio ska råmanuset vara inne och vi har tack och lov material så det räcker att lämna in. Därmed inte sagt att jobbet är klart, himmel nej. Idag vid 12 bestämde sig mitt Wordprogram för att vi hade utfört en förbjuden åtgärd varje gång vi skrev dit en bokstav. Jag såg livet passera revy för en sekund, men det löste sig (tror jag, hoppas jag, ber jag.) Trots att det var en minor incident är jag så spänd nu att återhämtningen tog ett tag. Vi gick och lunchade på vårt ställe och jag ägnade en stund åt att förklara hur fruktansvärt, värdelöst uselt svenska Top Model är i jämförelse med amerikanska och så råkade det hända sig så att en av Top Model-kandidaterna befann sig på caféet. Vilka är oddsen?, som man brukar säga. Vid fem idag fick jag för mig att syftet och resten av uppsatsen inte skuttar hand i hand på det sätt de borde. Tiden stod stilla ett tag, innan vi bestämde oss för att det nog inte var så bra att avgöra en sådan viktig sak efter sju timmars skrivande, två koppar kaffe och en natts dålig sömn.

Nu är jag bara seg, trög och väldigt, väldigt ful. Jag har hyrt tre filmer att koppla av med/distrahera mig med i helgen: Crash, A History of Violence och Cocktail (jag har, tro det eller ej, aldrig sett den.) Det blir nog jonglering med flaskor i kväll.

Hur man gör en snygg sorti

That's it, I'm ou' of here, it's been mind expanding, d'youknowwhatImean, bu' I canno' carry on with him, d'youknowwhatImean, I canno' carry on with him, thank'sverymuch, seeyouagain, waste of time.

...

Japp, jag är fixerad.

D'you know what I mean?

Dagen har ägnats åt 70% analys och 30% Stevie Riks på YouTube (vars namn min uppsatskompis stötte på i dagens nummer av Sydsvenskan.) Han är en brittisk hemmakomiker som imiterar artister med karaktär och han är skicklig.

Allt är inte 100% procent superkul, men allt är gjort med hjärta och underbar hemmastyling. Rösten är alltid förvillande lik ursprungskällan och han är grym på att fånga varje artists speciella mimik och maner. Jag faller särskilt för hans imitationer av bröderna Gallagher, eftersom jag alltid roats av deras uppkäftiga "can't be bothered"-attityd, som han fångat på pricken. Särskilt Noels ständigt indignerade muttranden ("can't believe I put up with this") är lysande.

Smakprov:

Word association with Liam and Noel

Ozzy's chasing turds

Life on Mars? (inte roligt, men skrämmande likt på rösten.)

*

Äh, Liam och Noel är ju lika roliga i verkligheten. Här är den smått legendariska ZTV-intervjun från 1994. Manchesterdialekt galore! Jag minns att jag satt som ett frågetecken framför tv:n.

Skogsliv vid Walden, ungefär

Efter att ha hälsat guldmännen välkomna hem, begav vi oss till N:s sommarstuga och jag fick äntligen vara i naturen! Jag ägnade ganska exakt 30 sekunder till tankar på uppsatsen. Sedan tog vattnet, himlen och vitsipporna över. Igår bar vi grenar (eller snarare mindre träd) och ved hela dagen och det kändes nästan som ett privilegium att få arbeta vid Vänern, i solen, iförd kortärmad tröja. När vi var klara satt jag i solen och pustade ut en stund och just då, med N, hund, vitsippor, sol och vatten omkring mig, var livet allt annat än jobbigt. Där kunde tiden gärna ha fått stanna ett tag.

Guldet är i Jönköping

Jag har inte hängt utanför ett hotell för att få en glimt av mina idoler sedan jag väntade ut Atomic Swing i Halmstad -93 (eller möjligen -94), men i natt var det dags igen, då HV71 kom hem med ett SM-guld från Linköping. Yay! Jag tror faktiskt att hela Jönköping var ute på stan. Det var ett himla liv. Till sist kom bussen från Linköping och en stund senare hängde spelarna ut från hotellets fönster med guldhjälmarna på. Mest på var givetvis killen hela dagen, Per Ledin. Folkfest! Återigen, yay!

Tillstånd

Mina nätter har varit konstiga i över en vecka nu. Jag vaknar alltid tidigt på morgonen med ett ryck och och kollar på klockan, för att sedan somna om. Varje natt drömmer jag livliga drömmar som jag kommer ihåg (och jag brukar aldrig komma ihåg vad jag drömmer.) I natt var Ryan Adams senaste skiva inblandad (har knappt hört den) och häromnatten var det en mardröm om Jaeda i Top Model (inte min favorit, precis.) Jag antar att det handlar om att uppsatsråmanuset ska vara inne om drygt en vecka, om framtidsångest och om att det är vår. Jag blir så otroligt rastlös på våren. Två dagar i rad har mitt huvud exploderat över hela analysen och jag vill bara att vi ska bli klara. Och att uppsatsen ska bli bra. Jag vet inte, jag har inga perspektiv.

Här är veckans pepp-playlist:

The man - Motorhomes (För en lokal prägel.)
The boy is mine - Brandy & Monica (Glitter i öronen.)
Gårdskvarnar och skit - Håkan Hellström (För lipiga stunder.)
Ett slag för dig - Tomas Andersson Wij (Alltid ett slag i magen.)
Leif Eriksson - Interpol (First and last and always.)
Kill all hippies - Primal Scream (You've got the money - I've got the soul.)
Always a reflief - The Radio Dept. (Ren skönhet.)
Illegal attacks - Ian Brown (So what the fuck, is this UK?)
Come to me (Peace) - Mary J. Blige (Gospel.)
Exterminator - Primal Scream (Som att befinna sig i ett atomkrig och gilla det, enligt CC.)
Jag är en vampyr - Markus Krunegård (Beroendeframkallande.)
Baba O'Riley - The Who (En liten N-prägel.)
Precious - Depeche Mode (I pray you learn to trust, have faith in both of us.)
För en lång, lång tid - Håkan Hellström (Vår.)
Transmission - Joy Division (Dance, dance, dance, dance, dance to the radio.)

Se snarast

Igår kväll såg jag filmen Half Nelson, som jag älskade. En studie i ensamhet och förfall, men också i vikten av mänskliga relationer och omtanke. Ryan Gosling som lärare/knarkare och Shareeka Epps som misstänksam och trulig ghettounge var inte av denna värld. Jag är lite blown away, faktiskt.

Ingen asfaltsblomma

Följde F:s råd och begav mig till Pildammsparken i kväll och det var absolut väldigt fint. Koltrastar och ljusgröna träd. Två stora aber dock:

1)Jag måste ta mig fram på en massa asfalt och möta horder av Möllanhipsters för att komma dit. Inte okej.

2)Vitsipporna som växer i parken är inte bara få till antalet, de är extremt tragiskt utformade också. Hängiga, miljöförstörda och, let's face it, inte småländska. Så här ska de se ut:

Hela världen är så underbar, om man är korkad, tom och glad

Det är jobbigt att vara låg när solen skiner så tidigt på morgonen. Jag kommer ingen vart.

My mind's a weapon immune from infection

Igår firades ännu en 30-årsdag och jag fick, förutom en trevlig fest, lite tips på låtar inför springsäsongen. Danslåtar är ofta lika med springlåtar. Markus Krunegårds "jag är en vampyr, jag suger och spyr"- låt är ju perfekt: hög puls och hypnotisk stämning. Återupptäckte även Primal Screams Swastika Eyes, som faktiskt har exakt samma egenskaper. (Skitbra liveframträdande hos Jools Holland här. Grym låt, verkligen.) Synd bara att min kropp är så attans ovillig att fungera som den ska att jag inte kan springa precis när jag vill.

Tv-mässigt låter kvällens Nip/Tuck mycket lovande, då det utspelar sig 20 år in i framtiden. Baby Conor har blivit vuxen och går i terapi (konstigt!), för att reda ut varför hans föräldrars äktenskap föll ihop. (Jag gissar på att mord, otrohet och falska fäder hade med saken att göra.) Kan bli stor tv.

Jag har ett hål i mitt hjärta sedan Californication tog slut häromveckan och hoppas på att Big Love, som börjar på SVT på onsdag, kanske kan fylla det lite. En man med tre fruar och sju barn HBO-style borde ju innebära någon form av underhållning.

4-3

Som nyblivet hockeyfan kan jag bara säga: OH MY GOD! HV71! Jag har hopphjärta, svettningar och in your face-känslor i hela kroppen! Jag klarar inte av sådan här spänning. Johan Davidsson och Per "Ryan Atwood" Ledin: tack!

Vi tar den igen.

Well then hook me up and throw me, baby cakes, cause I like to get hooked

Jag har varit hos J och knarkat i kväll:

Favorit i repris. Förslagvis koncentrerar man sig på sången och rösten första gången man kollar, gitarrslingan andra gången, trummorna tredje gången och basen fjärde gången. Sedan är det bara att börja om igen.

Äh

Nu har den kommit:

Nu lär väl mina redan så sena nätter bli ännu senare. Det vore värt det för att äntligen få läsa en välskriven roman igen.

Skum dag: upp som en sol, ned som en pannkaka. Blev inringd för jobb på min gamla skola för första gången på flera månader och så visade det sig att de behövde mig i en (1) timme. Värt. Under den tiden körde jag ut tre killar och fick tyst på en tjej med ADHD-liknande besvär, för att sedan få ett lugnt och skönt klassrum. Därefter sabbade jag en killes passe partout bara för att jag inte kan mäta ordentligt. Som sagt, inte så värt. På väg hem genom stan kände jag mig ovärdig att gå i vårsolen med mitt humör.

På vägen lyssnade jag dock på Håkan Hellströms nya singel, som två av mina vänner uttryckt sig lyriskt om de senaste dagarna. Och jag, som gillar den ledsamme Håkan mer än den speedade, blev nöjd. Det låter vackert. Jag är inte trött på honom längre och har till och med plockat fram gråtlåten Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig igen.

Nu ska jag läsa och skriva om en text samtidigt som jag kollar på hockey. Det lär ju gå strålande.

Helgsammandrag

Jag har haft Mr. Man Cold hos mig i helgen (fast i ärlighetens namn är jag nog mer man än han när det kommer till sjukdomar och förkylningar.)

Vi har:

*spelat Bondespelet, där jag först vann stort, för att sedan förlora lika stort.
*sett en halvrolig film och en sjukt bra film.
* skrattat åt Per Ledins saklighet.

Kroppen skaver mot jaget

Läsvärt om att inte komma undan sig själv: När kvinnor ser sig själva ser de sin kropp.

Vilken tv-kväll!

Först HV71 till SM-final, sedan slutscenen i Californication! Rock 'n' roll!

Hank och Karen, snyggaste och coolaste paret på tv sedan...äh, någonsin. Jag får inte nog av dem.

Mina fem cent

Jag är faktiskt mestadels positiv till regeringens förslag om en uppstramning av gymnasieskolan. Historia ska införas som kärnämne (inte en dag för tidigt) och elever måste vara godkända i för respektive program relevanta ämnen för att komma in. Som Jan Björklund sade i söndagens SvD:

- Idag är du behörig till det naturvetenskapliga programmet även om du är underkänd i kemi, fysik och biologi i årskurs nio. Det är helt absurt.

Som jag ser det är den nya gymnasiereformen mer verklighetsanpassad och utformad efter olika individers behov. Tänker man sig en framtid som student är det väl klart som sjutton att man måste vara godkänd i mer än svenska, matte och engelska för att komma in på ett teoretiskt program? Och efter våra intervjuer med elever på ett yrkesföreberedande program har det blivit extra tydligt för mig hur viktigt det är att uppvärdera yrkesutbildningar. Alla vill verkligen inte läsa vidare efter gymnasiet. En yrkesutbildning får inte betraktas som ett nederlag, särskilt inte när vissa av eleverna vi pratat med verkligen älskar det de håller på med. Det känns fruktansvärt orättvist.

Förslaget om att införa lärarlegitimation är inte heller så dumt. För att undervisa som lärare måste man i så fall ha 3,5 till 5,5 års utbildning. Efter utbildningen gör man ett års AT-tjänst på en skola med handledare, för att därefter få sin legitimation. Detta skulle både minska på inflationen i lärarstudenter och sålla bort alla dem som väljer utbildningen bara för att ha något att göra. Det är ju märkligt nog en hel del barnhatare och socialt inkompetenta idioter som söker sig till utbildningen...Hela systemet verkar ju dock onekligen lite omständligt. Det bygger ju även på att vettiga lärare är villiga att ställa upp som handledare (och alla vi som haft praktik när vi läst till lärare vet hur sällsynta de är.) Helst skulle jag nog se att man införde intervjuer på lärarutbildningen. Det borde egentligen införas på alla utbildningar som innebär arbete med människor.

Okej, nu ska jag lämna skolvärlden och gå in i uppsatsvärlden igen.

Baby

Säga vad man vill om bebisar, men de är rätt coola att studera på lagom avstånd (och i rimliga doser). På mitt seminarium idag - och även förra veckan - var vår yngsta deltagare blott några veckor gammal. Hans mamma är tydligen gjord av stål, eftersom hon skriver magisteruppsats nyförlöst och dessutom menar att hon fått oanad energi efter förlossningen. (In your face, Maria "gröt i huvudet" Borelius!) Killen var hur lugn som helst. För det mesta låg han helt utslagen och sov med öppen mun i mammas famn, helt oberörd av att drygt tio kvinnor satt och log fånigt åt hans minsta rörelse. Ibland gnydde han till och då fick han mat. Simple as that. Det måste vara skönt att vara så totalt omedveten och obrydd om världen runt omkring.