Låt Den Rätte Komma in av John Ajvide Lindqvist

Efter en vår späckad av högklassig läsning (Middlesex, Vad Jag Älskade, Den Hemliga Historien för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen) hamnade jag vid en ordentlig återvändsgränd i början av juni. Varje bok jag öppnade kändes antingen ointressant, illa skriven eller bara fullständigt meningslös. Droppen rann över när jag öppnade Per Hagmans Att Komma Hem Ska Vara En Schlager i hopp om att den skulle vara intressant eftersom den var självbiografisk, men fann samma gamla vanliga Hagmanska svammel om nätter, unga tjejer och veka hjärtan.

Paniken var nu nära. Eller snarare hopplösheten – vad göra? Jag MÅSTE ju läsa varje kväll innan jag somnar!

Så hamnade jag på Hamrelius bokhandel – mitt tempel – en dag med E. Hon tryckte en pocket i handen på mig, log lite hemlighetsfullt och sa: ”Den här är annorlunda."

Boken hette Låt Den Rätte Komma In (ett Morrissey-citat, för övrigt), var skriven av John Ajvide Lindqvist och hade blanka blodstänk på sig. På baksidan klassas boken som en skräckroman. Tänk nu inte Dean Koontz och annan liknande skräcktrash (minns fortfarande den varma försommardagen för ca 12 år sedan då jag med vad som kändes som kronisk ståpäls inte vågade röra mig ur soffan efter att ha läst ut Phantoms) – det är som att jämställa Harlequinböckerna med Wuthering Heights. Här snackar vi klasskillnad.

Jag kände nästan direkt att det här är boken som kommer att bryta lästristessen.

Platsen är Stockholmsförorten Blackeberg och året är 1981 när 12-årige Oskar – skygg och mobbad i skolan – träffar en tjej på gården till sitt hyreshus. Hon är bara där när det är mörkt och hon är speciell, det känner han direkt. Hon blir hans hemliga tillflyktsort från helvetet i skolan. Samtidigt skakas förorten av mordet på en tonårspojke, som hittas upphängd och tömd på blod.

Jag avslöjar inte för mycket när jag säger att vampyrer är inblandade i den här berättelsen. Och det är ju något speciellt med vampyrer - de står liksom ut bland de övernaturliga gestalterna. Vampyrer har stil, de är nattens varelser, de är på samma gång grymma och djupt tragiska, det är nog den där odödligheten som gör det. Vampyrerna (eller egentligen vampyren) i John Ajvide Lindqvists bok är varken kaxiga och sarkastiska som i Buffy (not that there’s anything wrong with it! I love Buffy!) eller högfärdiga och stolta som i Anne Rices böcker. De är snarare ganska sorgsna och fångade i sin egen misär.

John Ajvide Lindqvist tar något overkligt, placerar det i en typisk förortsmiljö och plötsligt så blir det verkligt. Riktigt logiskt, till och med. Det viktiga är inte att vampyrer figurerar i berättelsen, det viktiga blir det mänskliga, på något sätt: vänskap, kärlek, hur man ska leva, hur mycket man kan offra för en annan människa. Det är sorgligt, obehagligt, vackert, vardagsrealistisk, otäckt (mobbingen mer än vampyrerna) och otroligt vemodigt på en gång. Och boken går nästan inte att lägga ifrån sig, hur sköna bokslukarstadiet-flashbacks ger inte det? Huvudvärk, muntorrhet, sitta inne med nedrullade persienner fastän det är sol - precis som när jag var 12.

Nu är jag dock tillbaks på ruta ett. Vad göra? Ska jag gå ut och köpa Lindqvists andra, nyutkomna bok med titeln Hanteringen av de Odöda, som verkar minst lika bra som den nyss lästa? Eller ska jag hålla ut tills min älskade Harry Potter and the Half-Blood Prince landar i min brevlåda om några dagar? Vad jag än väljer så känns det skönt att veta att min lästristess är botad ett tag framöver.