Där det hände

Hela augusti månads beräknade sammanlagda nederbörd måste ha fallit över Malmö igår kväll när The Ark avslutade Where the Action is i Slottsparken. Jag förväntade mig rubriker som Syndaflod i Malmö igår kväll när jag satte på text-tv i förmiddags, men icke. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit blötare utanför duschen eller badet än jag var igår. Mina tre tröjor plus jacka är fortfarande tunga av väta. Komiskt nog gick jag och köpte mig ett par gummistövlar innan festivalen igår, så det enda stället jag var torr på var om fötterna. Man måste vara tacksam för det lilla.

Det var den blötaste kvällen jag kan minnas, men nog om det nu. Det var nämligen samtidigt en mycket fin kväll. Moneybrother är ju alltid ett stort nöje, Håkan är, för att citera min mamma "så söt så att man kan dö" och The Ark, insåg jag halvtimmen innan de skulle gå på scen, har jag längtat efter.

Livet handlar ju om ögonblicken, eller hur? Här är gårdagens mest minnesvärda stunder:

*När jag och B kom cyklande i regnet genom Slottsträdgården, hörde musik, sa till varandra ”det är väl inte Håkan som har börjat?”, för att i nästa sekund höra publiken skalla ”Håkan! Håkan! Håkan!, för att i nästa sekund mötas av ett staket och en vakt som säger att vi inte kan komma in den vägen utan måste cykla runt hela borgen för att komma in och det gjorde vi, med Håkan sjungandes på avstånd och regnet i ögonen. Vi blev nostalgiska över detta redan under kvällens gång.

*När Moneybrother kom ut på scen iklädda svarta kostymer (förutom Anders, som hade andra svarta kläder.) Så stiligt. En påminnelse om att trots att jag har lallat runt i pasteller i sommar och älskar nästan alla färger, så är svart den bästa färgen.

*Anders krulliga hår.

*Att sjunga med i hits som They're Building Walls Around Us, Kom Igen Lena!, Reconsider Me etc.

*När regnet ökade i styrka och blev nästan övernaturligt ihållande precis innan The Ark skulle in på scen. Det kändes som ett tecken på att något stort skulle hända och det var ungefär då jag, som annars brukar vara spänd och tjurig i regnsammanhang, gick över vansinnets gräns, släppte alla hämningar, fällde ner paraplyet, gick långt fram och lät mig bli blöt, blötare, blötast.

*Hela Ark-konserten. Ola svassade runt på scenen i sina vita hot pants och heavy make up och berättade: "Jag gick nerför Föreningsgatan en dag när någon vevade ner rutan och skrek Echo, echo, bögjävel! Är det inte fint när man får sådan kontakt med sina medmänniskor?" Och så drog de igång med Echo Chamber. Underbart. Bästa sättet att hantera trångsynta idioter är ju att spela på det som irriterar dem mest: fjollighet. Senare fick vi höra ett av mina favoritanthems It Takes A Fool To Remain Sane, någonstans i mitten bytte Ola om till svarta byxor, hängslen över bar överkropp och stora svarta vingar. Och hela konserten avslutades med Calleth You, Cometh I, som är makalöst vemodig, blåssektionen i Moneybrother kom ut på scen och spelade med, och Ola avslutade med att säga "vi försvinner härifrån imorgon men vi ses i kön på Konsum på måndag!"

Och regnet fortsatte att falla.