A pink elephant in the room

Jag och B var och åt på mitt nya favoritcafé på gågatan idag. Jag vet inte vad det heter, kom jag på nu. Det ser ut som ett typiskt urbant coffee house men har det godaste kaffet i stan, otroligt stora kakor, bra utblick över förbipasseranden och en skönt anonym känsla. Idag fick man även höra lite Mazzy Star.

När B skulle bege sig till jobbet satt jag kvar med mitt kaffe en stund och tittade på folk i allmänhet och den söte killen som försökte värva folk till Greenpeace i synnerhet. Folk log, skakade på huvudena och såg ut som om de ville försvinna när han närmade sig dem med ett snällt leende. Plötsligt dök en kvinna med en jättestor ödla i famnen upp. Jag menar STOR, minst en halv meter lång. Jag vet inte vad det var för sort, men den såg urtida ut och stack verkligen ut i denna stad som i husdjursväg mest består av kamphundar och chihahuahuor. Hon vaggade den som en baby och jag tänkte att det var något av det konstigaste jag har sett. Så fastnade plötsligt ödlan med ena foten i hennes hår och hon höll upp den över huvudet och såg lite lätt skärrad ut. En liten folksamling bildades runt henne, en kvinna hjälpte henne att få loss ödlefoten och mitt i samlingen stod Greenpeacekillen och såg lika road ut som jag kände mig.

På vägen hem mötte jag Marcus Birro.