So this is good bye?

Klockan är 14.00 fredag eftermiddag och jag är inte på jobbet. Jag har tagit semester idag och sitter istället på mitt anonyma favoritcafé och dricker gott kaffe. Jag vaknade idag med en överväldigande känsla av sorgsen sommarnostalgi. Inte sommarnostalgi som i en längtan efter stranden och bara ben (jag vill ha kappa och stövlar nu), utan efter våra utekvällar. Precis som för två somrar sedan var våra utekvällar denna sommar pur livsglädje – och sådan är ju mycket ovanlig. Fantastisk musik – Kings of Convenience, Phoenix (oh my God, det oväntade Too Young-ögonblicket på Crush!), Kylie, Le Sport, My Favorite…- och manisk dans till fem på morgonen. Eftersom B bara bor här på sommaren nu för tiden blev varje kväll så intensiv och viktig, för man visste att tiden var så begränsad.

Jag tror att min nostalgi egentligen började redan igår, när jag skickade ett avskeds-sms till någon jag inte trodde att jag skulle behöva ta avsked av så snart. Men det är ju inte upp till mig att bestämma. Jag hade fasat för detta sms i en vecka, så när det väl var skickat gick luften ur mig. Hans svar gav mig dock en känsla av efterlängtat lugn.

Jag hade annars en tuff dag igår, då jag var på jobbet mellan 8 och 20.30 (förutom en kort rast på stan då jag köpte hårvårdsprodukter för över 300 spänn – jag spenderar alltid när jag känner mig lättad) eftersom vi hade föräldramöte på kvällen. Trots både kaffe och cola kände jag mig jämnad med marken när jag äntligen kom hem vid 21. Tittade på Chasing Amy och kollapsade sedan vid 23.30 – och jag som hade tänkt vara uppe sent eftersom jag har semester idag.
I alla fall, här sitter jag nu på mitt café och skriver nonsens och känner sommaren i kroppen. Jag ska snart gå och köpa Le Sport-EP:n, som en hyllning till våra utekvällar och stunderna av ren livsglädje. Sedan ska jag lyssna på Tell No One About Tonight och uh-uh-uh-Embassy-låten tills jag däckar.