Tillstånd

Unrequited love was, at that period of my life, the only kind I seemed to be capable of feeling. This caused me much pain, but in retrospect I see it had advantages. It provided all the emotional jolts of the other kind without any of the risks, it did not interfere with my life, which, although meagre, was mine and predictable, and it involved no decisions. In the world of stark physical reality it might call for the removal of my illfitting garments (in the dark or in the bathroom, if possible: No woman wants a man to see her safety pins), but it left undisturbed their metaphysical counterparts. At that time I believed in metaphysics. My Platonic version of myself resembled an Egyptian mummy, a mysteriously wrapped object that might or might not fall into dust if uncovered. But unrequited love demanded no striptease.

Margaret Atwood, Hair Jewellery (ur Dancing Girls)

But I don't feel any different

Jag känner av the Christmas spirit blandat med melankoli över att ett år kan gå så fort och att jag egentligen aldrig förändras. Till det passade det utmärkt att lyssna på Last Christmas fem gånger i sängen när jag knappt vaknat i förmiddags. Vissa textrader bränner till lite extra, som när George viskar Happy Christmas, I wrapped it up and sent it och när han sjunger Tell me baby, do you recognise me? Well, it's been a year, it doesn't surprise me.

Steg upp, duschade, kollade Buffy och beslöt mig för att ta mig an min "när jag får lön" -ärendelista. Tog på mig min svarta kappa över mina alldagliga, trista kläder och vandrade in mot stan. Gick där tillsammans med tre miljoner andra Malmöbor som just fått lön och beundrade juldekorationerna. Tittade på kläder som inte fanns kvar i min storlek (bland annat en svart klänning i 20-talsstil med smala axelband på Vero Moda) och som jag ändå inte har råd att köpa. Hörde hur panflöjtsindianerna slaktade The Sound of Silence på gågatan utanför nya Åhléns City. Började nästan gråta när jag hörde A Fairytale of New York (ej på panflöjt), bara för att de sjunger om NYC och för att Kirsty McColl är död och Shane McGowan alldeles nedgången. Blev sugen på kaffe och gick hem och drack en kopp tillsammans med två stora chokladmuffins. Blev illamående. Hänvisar till Anna Hellstens fuldagstext på Fountain (länk t h), hon säger det bättre än någon annan. Hon säger allt bättre än någon annan.

Lyssnar nu på Deth Cab for Cuties senaste - den fanns med på ärendelistan. Den skulle nog också kunna få mig att gråta.

But if you kiss me now, I know you'd fool me again

Det är fredag eftermiddag och jag är så uttråkad på jobbet att jag nästan såg fram emot att plocka ur diskmaskinen förut. Mitt hår är otvättat, mina ögon svider efter tre timmars sömn inatt och barnen pratar onaturligt högt. Ute snöar det. Min kollega A har bränt en julskiva till mig som snurrar i stereon inne i ateljén. Mitt enda krav var att den skulle innehålla Last Christmas med Wham, en låt som jag för tio år sedan slentrianhånade och nu inte kan få nog av. Otroligt vemodig. När jag kommer hem ikväll ska jag sätta upp min adventsstjärna i fönstret och sedan kollapsa i soffan med veckans inspelade avsnitt av Lost, O.C. och Vårt Hemliga Liv. High life.

För mycket början av veckan

Det tänker jag på imorgon, sa mumintrollet åt sig själv. Det får inte rum mer i mitt huvud just nu.

Jag läser Pappan och Havet innan jag somnar och ganska ofta är igenkänningsfaktorn hög. Det känns tryggt. Fast hur ofta känns det lättare att ta itu med saker nästa dag, egentligen?

I morse kom jag till jobbet innan det hade hunnit bli ljust. När jag en halvtimme senare kom ut på skolgården var luften alldeles rosa. Allting var stilla. Så plötsligt började det ramla ner små, små snöflingor här och där. Det är man inte bortskämd med i Skåne så här års. Trots att det var en trött och jobbig tisdagsmorgon kändes allt lite magiskt för ett ögonblick.

Ikväll börjar Grey's Anatomy på kanal 5. Jag gillar sjukhusserier och är peppad. Dessutom spelar Patrick Dempsey (nörden i Can't Buy Me Love) en av rollerna, och oj, oj, där kan man snacka snygg! Som en mer vuxen och inte alls så mumlande version av Ben i Felicity.

Harry Potter och den Flammande Bägaren

Nu är den här...

Mike Fyra bröllop och en begravning Newell måste ändå ha strukit något i stil med Uppsalas lokaldel ur Rowlings tegelsten, dock utan att filmen känns speciellt påskyndad. Han förvaltar också den mörka ton som hans föregångare Alfonso Cuarón lade över filmserien, och när till slut den superelaka Voldemort äntligen visar sig är han nästan lika läskigt fascinerande som att Jarvis Cocker från 90-talsbandet Pulp sjunger på Hogwarts julbal.

(Jonas Cramby i Expressen)

Jarvis Cocker som häxa (Ian Brown var med i förra filmen) och en av mina snyggaste skådisar, Ralph Fiennes, som Voldemort. Ahh...I can't wait.

Pick-me-up

Tack gode Gud att det är fredag. Veckan har tjurat sig fram, jag har varit trött på dagarna och pigg på kvällarna och därmed sovit oroligt och tänkt dåliga tankar i nattmörkret. (Dåliga som i destruktiva, inte dåliga som i snuskiga. Jag borde tänka fler snuskiga tankar istället.)

Dagen inleddes med skivinspelning med min klass. Killen som skötte inspelningen visade sig vara mycket snygg och mycket trevlig och han hade dessutom fantastiska glasögon. En fin start på dagen. Barnen var hur coola som helst och sa inte ett knyst mellan låtarna. De är pärlor allt som oftast.

Efter jobbet ska jag trotsa min ekonomi och gå direkt till Folkårock och köpa Embassys nya skiva. Jag tjuvlyssnade lite på den igår och det lät precis så bra som jag visste att det skulle låta.

Solrosen

Det är en gnistrande kall och solig dag i Malmö. Min klass jobbar med olika konstverk runt omkring i staden och efter lunch idag var jag ute och fotograferade olika statyer. Här är Solrosen, som är en av mina favoriter. Hon står i parken, bara ett stenkast från skolan, och sträcker sig mot himlen. Vackert.

Måne över Karlskronaplan

När jag kom hem ikväll badade mitt vardagsrum i ett spöklikt, blåaktigt ljus. Jag smög fram till fönstret och där ute lyste månen, stor och vit, inramad av en alldeles midnattsblå himmel. Som ett konstverk. Jag älskar verkligen min utsikt. Och jag tycker att det känns skönt att kvällarna är mörka igen. Ljuset hör våren och sommaren till.

Jag tänkte att det kanske kunde vara en magisk kväll ikväll, eftersom fullmånen ledde mig hem från jobbet, men jag mötte ingen jag ville möta. Jag tog till och med en omväg.

Veckan har varit låg hittills, som en tjurig motsats till helgen. Min kollega frågade idag hur det var fatt, eftersom hon tyckte att det kändes jobbigt att se mig "utan gnista", som hon uttryckte det. Jag sa att det inte fanns mycket hon kunde göra, men att jag var tacksam. Det känns skönt att veta att någon ser efter mig.

Surreal world

Det är söndag, Fars Dag (mamma ringde upp mig, sa "säg grattis till pappa" och lämnade över luren), jag har sovit tre timmar i morse och har nästan glömt mitt namn. Det är för mycket annat som trängs i min hjärna just nu. Jag lyssnar på A Lack of Color med Death Cab på repeat och förstår nu varför Seth Cohen ville skriva en sång till just den låtens ära i Chrismukkah-avsnittet av O.C.

Me likey: Jockum Nordström

Om man vill förstå varför: se reprisen av K-special: Herr och Fru Konst på tvåan imorgon klockan 13.15.

Annars får det vara

Ska det vara så ska det vara så här; annars får det vara:

I roll the window down and then begin to breathe in,
the darkest country road and the strong scent of evergreen,
from the passenger seat as you are driving me home.
Then looking upwards I strain my eyes and try to
tell the difference between shooting stars and satellites,
from the passenger seat as you are driving me home.

Do they collide? I ask and you smile.
With my feet on the dash, the world doesn't matter.
When you feel embarrassed, then I'll be your pride.
When you need directions, then I'll be the guide for all time.

Passenger Seat, Death Cab for Cutie

Stella!

Stella McCartney är cool. Hon gör snygga kläder, hon är noga med att kläderna tillverkas på ett etiskt riktigt sätt och att det aldrig används djur (skinn eller päls) i hennes kollektioner, hon är kompis med Gwyneth Paltrow och hon har ett av de finaste namnen jag vet.

Idag gästspelade hon på H&M. När jag kom till dit en timme efter att de hade öppnat var alla kläder slut, förutom några behåar och bälten. Bra för min magra plånbok, dåligt för min tråkiga garderob.

Dur och moll

Mitt arbete är ganska ombytligt; mitt humör likaså. Igår, när jag började jobba klockan 7 (konstigt hur det kan kännas som mitt i natten när jag är van vid - och "accepterar" - att börja halv åtta vissa dagar, bara en halvtimme senare!) och barnens röster skar som knivar i huvudet kunde jag nästan sympatisera med Michael Douglas (milt uttryckt) frustrerade rollkaraktär i Falling Down. En pissig dag, alltså.
Idag fick jag istället uppleva en av bonusarna med mitt yrke: de attraktiva papporna. Jag stod där i korridoren med en av mina favoritpappor och diskuterade en incident som hans barn varit inblandad i. Han stod där i sina snygga, svarta glasögon och jag pratade med min professionella min på. Om han bara visste, tänkte jag. Om han bara visste vad jag egentligen tänker på nu.

Jag borde rodna.

Marky Mark

Jag lyssnar på Mark Kozelek för att friska upp minnet inför konserten på KB den 6 december. Det är ett mycket trevligt, och naturligtvis vemodigt, återseende. Jag frös till is första gången jag hörde introt till Katy Song för 5-6 år sedan och på den vägen är det. Jag såg Mark Kozelek, då tillsammans med resten av Red House Painters, på KB i maj år 2001. Jag bodde i Växjö då och vi var ett gäng som körde ner för konsertens skull. Det var första gången jag var i Malmö och det kändes speciellt eftersom jag visste att jag skulle flytta dit bara några månader senare. Vi parkerade på Möllan, nära KB. Staden kändes stor, lite skrämmande och otroligt lockande på en och samma gång. Konserten var givetvis magisk. Vi stod allra längst fram och svajade. Konserten höll på i timmar och Mark spelade vid ett tillfälle introt till Katy Song. Men, sa han, jag kan inte spela resten, gitarren är inte rätt stämd.

Jag tror inte att han kommer att spela den nu heller, men det är okej. Jag har dock en önskelåtlista:

Katy Song (ändå)
Song for a Blue Guitar
Grace Cathedral Park
Walk all over You
Bad Boy Boogie
Revelation Big Sur
Medicine Bottle
Rock 'n' Roll Singer
Ruth Marie
All Mixed Up
You Ain't Got a Hold on Me
Love at First Feel
Mistress

Tell no one about tonight

Igår jobbade jag med en av mina favoritkollegor. Hon är så klok, klarsynt och drastisk och jag suger i mig varje ord hon yttrar. Jag berättade om min besatthet av Brideshead Revisited-boxen och att jag bara har två avsnitt kvar som jag inte riktigt vågar se för att det blir så sorgligt när det tar slut. Hon berättade då att hennes man (eller ja, sambo, men det är ett så fult ord) och hans kompis levde Brideshead när de var i 20-årsåldern. De körde hela stilen med 20-talskläderna, livsstilen och attityden. De må ha varit världens största posörer (det tror jag i och för sig inte, de gjorde ju det för att de älskade Brideshead Revisited), det bryr jag mig inte om. Jag tycker att det är fantastiskt.

Igår var det annars fest hela dagen. Halloweenfest (tyvärr) på jobbet, med min kollega M:s hemmasnickrade discolampá (spotlight inlindad i ett rött A4-papper), utklädda barn och massvis med ofrivillig humor. På kvällen såg jag Jay-Jay Johansson på KB och, oj, där har vi en vacker man! En alv i stilrena modehuskläder. Jag måste nog fixa nya skivan, ty låtarna var mycket bra. Efter konserten gick vi till Crush (inte jag och Jay-Jay, tyvärr, utan jag och C), som tyvärr var lite av en skugga av sitt forna sommarjag. Kvällen glimrade dock till på dansgolvet vid klockan 3, då jag dansade till Embassy, Le Sport och Vapnet med den enda kille jag vet som uppskattar att dansa lika mycket som jag.

Det var vi värda.

Till sist vill jag bara säga att nu älskar Ansgar och Evelyne och att jag v e r k l i g e n vill ha Reading is sexy-tröjan.

Reading is sexy

Och, just det, om jag fick bli skolbibliotekarie skulle jag vilja ha på mig den där fantastiska Reading is sexy-tröjan Rory hade på sig i förra avsnittet av Gilmore Girls varje dag.

I min bok är Du för evigt Evelyne

Nu har jag firat torsdag med 11 bitar vegetarisk sushi. Avrundat med två Extra drops sugarfree licorice dental pastilles (perfekt lakritssmak) var det en väl godkänd måltid i min bok.

Veckan har varit låg och orolig, regnig och grå. Det enda som piggat upp mig är Kents nya Hjärta och Smärta-EP - särskilt östtyskromantiska Ansgar och Evelyne - och att piffa i biblioteket på skolan. Biblioteket är mitt hjärtas mål just nu.

Min skola har ett stort, ljust bibliotek med snedtak och takfönster. Men det har sett så övergivet ut med kala väggar, halvtomma bokhyllor och fullkomlig utlåningsanarki. I början av terminen bildades så en biblioteksgrupp (där jag och fyra lärare till ingår) med målet att få biblioteket levande igen. Vi har kastat kilovis med gamla böcker (t ex geografiböcker om Östtyskland), möblerat om på ett trivsamt sätt, flyttat hyllor och sorterat. Jag har kontaktat olika förlag och fått ljuvliga skärmar med bland annat Elsa Beskow-motiv att smycka rummet med. Vi klurar på ett lånesystem och olika sätt att ha biblioteket bemannat. En långsam förändring har börjat ske. När det gäller saker jag verkligen gillar har jag svårt att göra dem halvhjärtat. Alltså längtar jag till biblioteket hela tiden när jag är på jobbet. Jag längtar efter att sortera böckerna ännu mer, i bokstavsordning efter författare. Jag vill hänga upp fler planscher och sätta upp boktips. Jag vill smeka bokryggarna och fixa temautsällningar. Problemet är att jag har så lite tid att vara där. Jag får smita upp när jag har några minuter över. När jag egentligen skulle vilja vara där och beskydda som en fågel som ruvar på sina ägg.