But I don't feel any different

Jag känner av the Christmas spirit blandat med melankoli över att ett år kan gå så fort och att jag egentligen aldrig förändras. Till det passade det utmärkt att lyssna på Last Christmas fem gånger i sängen när jag knappt vaknat i förmiddags. Vissa textrader bränner till lite extra, som när George viskar Happy Christmas, I wrapped it up and sent it och när han sjunger Tell me baby, do you recognise me? Well, it's been a year, it doesn't surprise me.

Steg upp, duschade, kollade Buffy och beslöt mig för att ta mig an min "när jag får lön" -ärendelista. Tog på mig min svarta kappa över mina alldagliga, trista kläder och vandrade in mot stan. Gick där tillsammans med tre miljoner andra Malmöbor som just fått lön och beundrade juldekorationerna. Tittade på kläder som inte fanns kvar i min storlek (bland annat en svart klänning i 20-talsstil med smala axelband på Vero Moda) och som jag ändå inte har råd att köpa. Hörde hur panflöjtsindianerna slaktade The Sound of Silence på gågatan utanför nya Åhléns City. Började nästan gråta när jag hörde A Fairytale of New York (ej på panflöjt), bara för att de sjunger om NYC och för att Kirsty McColl är död och Shane McGowan alldeles nedgången. Blev sugen på kaffe och gick hem och drack en kopp tillsammans med två stora chokladmuffins. Blev illamående. Hänvisar till Anna Hellstens fuldagstext på Fountain (länk t h), hon säger det bättre än någon annan. Hon säger allt bättre än någon annan.

Lyssnar nu på Deth Cab for Cuties senaste - den fanns med på ärendelistan. Den skulle nog också kunna få mig att gråta.