Dur och moll

Mitt arbete är ganska ombytligt; mitt humör likaså. Igår, när jag började jobba klockan 7 (konstigt hur det kan kännas som mitt i natten när jag är van vid - och "accepterar" - att börja halv åtta vissa dagar, bara en halvtimme senare!) och barnens röster skar som knivar i huvudet kunde jag nästan sympatisera med Michael Douglas (milt uttryckt) frustrerade rollkaraktär i Falling Down. En pissig dag, alltså.
Idag fick jag istället uppleva en av bonusarna med mitt yrke: de attraktiva papporna. Jag stod där i korridoren med en av mina favoritpappor och diskuterade en incident som hans barn varit inblandad i. Han stod där i sina snygga, svarta glasögon och jag pratade med min professionella min på. Om han bara visste, tänkte jag. Om han bara visste vad jag egentligen tänker på nu.

Jag borde rodna.