The rise and fall of...

En annan Maggie.

Jag har precis sett Million Dollar Baby på dansk tv. Jag är ganska svag för boxning och alla recensioner måste ha gått mig förbi, för jag trodde på en rakt igenom triumferande historia. Det är den ju på många sätt absolut, men det nattsvarta fallet lämnade mig bedrövad. Vansinnigt bra film, dock.

Books etc.

Året går mot sitt slut, bevisföremål 1A.

Ganska exakt en månad tills det här året är slut. För att vara en läsande människa, har jag varit sjukt dålig på att läsa. Såhär på rak arm kommer jag på The History of Love, Extremt Högt och Otroligt Nära (som båda i och för sig är något av det bästa jag någonsin läst), nya Harry Potter-boken, Bitterfittan och Ett År Av Magiskt Tänkande. Jag önskar att jag kunde skylla på att jag läst kurslitteratur i stället, men jag tror faktiskt att jag på min höjd läst ett par artiklar. Min hjärna har varit för full med annat, fiktionen har liksom inte fått det utrymme den förtjänade. Den senaste tiden har jag i och för sig varit lässugen, men jag har bara längtat efter - och besökt - mina gamla romankompisar Sophie Applebaum och Richard Papen. Vi är så djäkla tajta att det finns inte.

Okej, jag glömmer att jag läste The Sportswriter och att den var riktigt, riktigt bra. Idag hämtade jag upp del två på bibblan och den är seriöst något av det fulaste jag sett i bokväg:


Något märkligt lövmönster i pastell straight outta WordArt och en inklippt bild på några som fiskar i solnedgång. Och denna bok vann ändå Pulitzer- och PEN/Faulknerpriset 1996! Den förtjänar mer.

Sent i november

Det kan nog inte bli mer november än det varit idag. När jag åkte tåg förbi Jakriborg syntes knappt Hansahusen för dimman, trottoarerna känns kroniskt våta och dagsljuset knappt ens synligt. Det är skönt att vara inomhus nu.

I kväll ska jag se min hjälte, Sirius Black, dö i den här:


Det kan knappast bli jobbigare och mer hjärtekrossande än det var i boken. Eller?

Detta är humor

Jag har egentligen massor av skolarbete som hänger över mig. Ändå tillbringade jag stora delar av gårdagen med att simma runt i YouTube och leta klipp från sådant jag tycker är roligt. Det handlar ju om prioritering.

Varsågoda, här är en liten buffé med mina humorfavoriter på tv och film (utan rangordning):

1. Wes Anderson. En av de allra finaste och ibland mest njutbara sorternas humor är den melankoliska och allt annat än in your face-humorn som Wes Anderson är expert på att skapa. Små detaljer, gravallvarlighet, finurlighet och skönhet kännetecknar denna lågmälda humor. Min bästa Wes Anderson-film är The Royal Tenenbaums. Här pratar Margot Tenenbaum med sin man Raleigh: Well, I wanna die.

2. Ben Stiller. Om Wes Anderson är lågmäld så är genren jag väljer att relatera till Ben Stiller (och Will Ferrell m. fl.) very much in your face. Men som jag skrev igår; ibland är det skönt att få skratten serverade. Och jag är vansinnigt förtjust i Ben Stiller och hans entourage. En gammal favorit ur Zoolander: Derek Zoolander Center For Children Who Can't Read Good And Wanna Learn To Do Other Stuff Good Too

3. Man Stroke Woman. Detta är ett renodlat sketchprogram från Storbritannien, med bland andra Nick Frost från Spaced, Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Sketcherna är egentligen betraktelser över hur man skulle kunna göra vardagliga situationer väldigt bisarra. Jag känner lite att det nog är ett sådant program jag skulle göra om jag fick jobba med humor. Givetvis hittar jag inte min favoritsketch på YouTube, men Monkey in the fridge och May I be blunt with you? är rätt underbara de med.

4. Trigger Happy TV. Dolda kameran är ju en klassiker, men jag tycker att Trigger Happy ändå lyckas göra något nytt av genren. Av vissa kan det nog uppfattas som elakt att utsätta intet ont anande människor på stan för spratt, men jag inbillar mig att Dom Joly är så himla trevlig att han är bra på att plåstra om dem efteråt. Jag har egentligen bara sett lite Trigger Happy, men det jag har sett har varit ren humor. Kolla till exempel in hur en mobiltelefon kan störa och kvinnan som får en Posh Tiger som present.

5. Conan O'Brien. Jag älskar Conan. Han står i mitt tycke ut bland alla andra talkshowvärdar för att han känns äkta och har egen humor på riktigt. Sedan gillar jag även alla lågbudgetsketcher med taskig rekvisita, för att inte tala om Walker Texas Ranger-spaken.

6. Policesquad. Leslie Nielsen-show, föregångaren till Den Nakna Pistolen-filmerna och ordvitsarnas och den uppenbara men ack så roliga humorns Mecka. Kolla bara in det här fantastiskt snåriga förhöret (vilket i ärlighetens namn är ganska svårt att hänga med i utan svensk text.) I princip varje avsnitt innehåller även klassikern:
-Cigarette? (Håller fram paketet med en uppskjuten cigg.)
-Yes, I know.

7. Seinfeld. Det går inte att prata om Seinfeld utan att det stockar sig i halsen av utslitna klyschor. Alla som fattar humorn fattar ju den, så att säga. Det allra sista avsnittet, där huvudkaraktärerna i en domstol ställs till svars för allt de gjort genom tiderna, liknades av min litteraturlärare i Lund vid slutet av Camus Främlingen, där huvudkaraktären Mersault efter att ha dödat en man anklagas för att inte visa några tecken på ånger och för att han är så känslolös att han inte ens grät på sin mors begravning, snarare än det brott han begått. Hon hade definitivt en poäng där. Jag gillade henne lite extra mycket då. En värdig och skruvad avslutning på en av världens bäst serier någonsin. Här är en av mina Seinfeld topp 10-favoriter: The Pez Dispenser

Lite old school humor:

1. Galenskaparna och After Shave. Kanske den första humorserien som min generation kollade på och citerade på rasterna? Känns lite som Monty Python på svenska. Nu för tiden vet jag inte hur kul jag tycker att de är, men visst fanns det guldkorn. Minns till exempel VM i friidrott.

2. Killinggänget. Oj, oj, oj vad jag älskade I Manegen med Glenn Killing och Nilecity när det gick! Det går inte riktigt att säga emot att de spelade stor roll för tv-humorn i Sverige på 90-talet. Hur många tillbringade inte rasterna med att bräcka varandra i att imitera Sven Wollter-reklamen för Riksost? Jag är fortfarande lite förtjust i Riket-parodin.


3. Varanteatern. Studenthumor kan vara riktigt vidrig, men jag kan inte komma undan Varan-TV, som J och jag i det närmsta var besatta av för 7-8 år sedan. Nu för tiden ser jag några av medlemmarna på Konsum, hålögda med barnvagn i nävarna, men då var de essensen av humor för oss.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Min favoritserie Sex and the City innehåller mängder av smart, slagfärdig humor, jag skrattar högt till nästan varje avsnitt av Vänner och don’t get me started på att jag missat Arrested Development, som jag vet att jag skulle älska. Kort sagt: humorn tar all min tid.

Oro vs. humor

Min måndag började klockan sex med snöstormbyar mot rutan. Livet lekte. Vid tio över sju insåg jag att jag inte skulle hinna promenera till sjukhuset, där jag hade tid 7.30, utan att jag skulle bli tvungen att ta cykeln. Nervös (sjukhusbesök - med på topp fem värsta upplevelserna jag vet) gav jag mig iväg i stark motvind dit jag trodde att avdelningen låg. Det gjorde den inte riktigt och jag cyklade runt lite på känsla och visste att klockan var ungefär 7.33. När jag till slut hittade den lilla baracken jag skulle in i hade jag så bråttom att jag fastnade med iPodlurarna i styret och så - klick - gick de itu. Jag började nästan gråta. Därefter fungerade det dock bättre. Sköterskan: Har du cyklat i detta vädret?!

Nu försöker jag tänka på annat.

Jag har kollat på "I would like to buy a hamburger" tre gånger nu och har inga planer på att sluta än. Så vitt jag vet är det nästan ingen som tycker att nyinspelningen av Pink Panther är annat än usel (senast i gårdagens DN fick den sig en känga) men jag satt och småskrattade filmen igenom och då gillar jag inte ens Steve Martin. Jag känner att jag uppskattar fåniga komedier mer och mer, kanske för att jag sett så många den senaste tiden och på något sätt öppnat mig för och accepterat dem för vad de är (jag var antagligen för pretto förr.) Det är skönt att bara skratta. So find me ze greatest accent coach in ze world! Ibland behövs det inte så mycket mer.

Bäst enligt mig (den senaste tiden):

Starsky & Hutch
Nördskolan (Rekommenderas verkligen!)
Blades of Glory
The Pink Panther
Anchorman

Alltså, ungefär vad som helst med Jon Heder, Ben Stiller, Luke Wilson och Will Ferrell. Dock ingenting med Adam Sandler.

Jag måste skriva mer om humor någon gång. Det är ändå den som tar all min tid (en bra dag. Målet är att den ska äta upp till exempel oro och ångest.) Det finns så många olika kategorier, nyanser och nivåer som går att uppskatta - eller för all del hata - på olika sätt.

Preview

Jag gillar egentligen inte vinter och kyla och när det började snöa i Jönköping i går kväll blev jag ganska skeptisk. Fast när jag sedan gick på nattlig långpromenad med N och hund var det faktiskt inte så illa alls (innan det blev motvind i alla fall.)Vi gick förbi ett litet rött hus med snö på taket och adventsljustake i fönstret och jag fick till och med positiva julkänslor. Sådana där med frid och stillhet som sällan infinner sig på själva julen.

Jag tror att det kommer att bli en vargavinter i år/nästa år. Kom ihåg var ni läste det först. (Jag har inga kläder som kommer att klara det. Shite.)

*

Förresten; detta kan jag inte sluta tänka på. Jag skrattar till och med åt minnet av scenen.

The world's most giant doctor

Jag pratade med min klasskompis, som även hon är över 180 cm lång, om hur man ofta får frågan "Hur lång är du, egentligen?" Det där tillägget "egentligen" är så roligt, precis som om man vore Världens Längsta Kvinna och hör hemma på cirkus. Därför är det lite extra humor att Jonas Hallberg på sin FAQ-sida inleder med detta:

Hur lång är du, egentligen?
Jag är 200 cm. Problem: Låga dörrposter samt hotellsängar. Glädjeämnen: Man hittar folk i folksamlingar. Man väcker uppmärksamhet i Spanien.

Jag känner sådan samhörighet med långa människor. Jag ser dem på stan och tänker "du och jag, vi förstår varandra." Så är det väl för alla som inte ser ut som genomsnittet, antar jag.

Småland

Det är inte bara jag som är betagen av Vättern:

Och så kanske ett återbesök i Jönköping. Det behövs ett samtal till en turnémanager innan Jonny Greenwood kommer ihåg namnet på staden som gav honom ett oförglömligt minne.

- Vi hade 24 timmar att slå ihjäl. Jag köpte en skiva med Captain Beefheart och gick omkring där nere vid sjön. Det var som en dröm, en overklig upplevelse, säger Jonny Greenwood.

ur en Radiohead-intervju i dagens DN.

Madeleinekaka och lindblomste

Emma skriver om Go'dag Yxskaft och det får mig att minnas pappas och mina filmkvällar när jag var liten. Jag var väldigt mammig som barn (Nu med? Hm.) och tyckte att det var så tråkigt när hon var borta på möten på måndagskvällarna. Som ett slags muta började pappa köpa med sig bakelser hem (ofta marsipanbakelser i form av gröna grodor med röd gelé som mun och choklad som ögon) och så åt vi dem och tittade på en film när han kom in i från ladugården. Tittade vi på Disneyfilmer eller Emil i Lönneberga? Nej, vi tittade på gamla amerikanska komedifilmer som Go'dag Yxskaft och Snobbar Som jobbar, Mel Brooks Det Våras För- filmer, svenska Änglar, Finns Dom? eller Pang I Bygget. Varje (eller ibland varannan) måndag i flera års tid. Go'dag Yxskaft var min absoluta favorit och jag älskade Barbra Streisands okonventionella, otjejiga uppenbarelse. De här kvällarna förvandlades ganska snabbt från att vara en muta för att förvilla mig bort från att mamma inte var hemma till att bli myskvällar med pappa som jag såg fram emot. Bara vi två, katten och hunden och pappa som skrattade högt på samma ställen varje gång. Såhär i efterhand kan jag ju undra hur kul pappa egentligen tyckte att det var att kolla på samma filmer om och om igen. Förhoppningsvis trivdes han också.

P.S. En gång såg vi Alien i stället. Big mistake. Jag satt med en kudde planterad i ansiktet hela filmen och pappa fick sitta som en kommentator och berätta allt som hände.

Androgyn

Jag kan inte riktigt se mig mätt på Cate Blanchett som Bob Dylan i I'm Not There:

B hjärtar B

Idag firar mina föräldrar 30-årig bröllopsdag. Science fiction (och för att utöka den aspekten var jag ju också med, i mammas mage. Jag kommer aldrig att kunna acceptera att barn växer fram inuti sin mamma.)

Här är de (snygga) när de förlovade sig 1976:

-Vad ska vi ha på oss på förlovningsbilderna?
-Polotröjor.

The boy is mine

Jag har återupptäckt The Boy Is Mine med Brandy & Monica ännu en gång. Som ett glitterregn över dansgolvet - ungefär så beskrev Fredrik Strage första mötet med den låten i en recension i Pop eller bibel för en herrans massa år sedan. Right on. Bästa r 'n' b-låten någonsin? Nej, så drastisk vågar jag inte vara på en trött söndag. Helt klart topp fem, dock.

Glitter.

Humor

Mest minnesvärt ur Napoleon Dynamite, som N och jag såg i natt, är ändå när Napoleon ska bjuda ut innetjejshangarounden Trisha och får tipset att använda sina drawning skills för att få henne på fall. Sagt och gjort:



Levererades till Trisha laminerat med texten "there's plenty more where that came from."

Polis

De senaste dagarna har jag hört ordet intervju uttalas interjuv, interju och intervjuv (vi läser metodkurs.) Detta har inte bara drivit mig till vansinne, utan även fått mig att nästan tvångsmässigt upprepa ordet i mitt huvud tills jag inte själv längre vet hur det ska uttalas. Fruktansvärt irriterande. Alla tillsammans nu: in-ter-vju. Inget annat.

What is this feeling called love?

I slutet av förra året och i början av detta året lyssnade jag nästan för mycket på Badly Drawn Boy. Nu slog det mig igen: shit, vad bra han är! Som vi alla vet har han ju de finaste videorna till sina låtar också, minns till exempel Pissing In The Wind och Once Around The Block. Här är A Journey From A To B från senaste skivan Born In The UK. Inte direkt låten man lägger märke till vid första lyssningen, men ack så bra när den väl börjar verka. Texten är givetvis heartbreaking. Allra vackrast är dock fortfarande den här.

På tal om kärlek och löften, så har jag fortfarande inte hämtat mig efter Lukas bröllopsöverraskning till Abby i gårdagens avsnitt av Cityakuten. Bästa paret på tv efter Luke och Lorelei? Ja.

Just married!

Måndag

Det är måndag och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Just nu leder förtvivlan. Till det passar Joni Mitchell bra. The Last Time I Saw Richard är min favoritlåt med henne (delad förstaplats med A Case Of You, bör tilläggas.) Den är vansinnigt sorglig, vemodig och bitter. Texten är fenomenal:

The last time I saw Richard was Detroit in '68.
And he told me, all romantics meet the same fate someday.
Cynical and drunk and boring someone in some dark cafe.
You laugh, he said, you think you're immune.
Go look at your eyes, they're full of moon.
You like roses and kisses and pretty men to tell you
all those pretty lies, pretty lies.
When you gonna realise they're only pretty lies?
Only pretty lies, just pretty lies.

Fortsättningen.

Och låten.

Hur det känns?

Såhär.

God natt.

Time out

Igår var jag på en inflyttningsfest där jag till min stora glädje insåg att det faktiskt går att träffa nya människor som skippar kallpratet och går direkt på att brainstorma fram nya Spice Girls-namn. Jag insåg även att jag också vill ha en massa bröder att ta hand om och bli omhändertagen av.

Idag är jag totalt kraftlös (ej bakis.) Det tog tre timmar innan jag kunde stiga ur sängen efter det att jag hade vaknat. Nu stänger jag in mig och försöker att inte ha dåligt samvete över att inte ha varit ute i dagsljus. Jag har sett klockrena Starsky & Hutch i stället. Jag kan verkligen älska den typen av filmer ibland. Jag är förresten mycket förtjust i att Owen Wilson och Ben Stiller är sådana kompisar att de alltid är med i varandras filmer, hur små roller det än handlar om. Nu kollar jag på Eva Beckmans dokumentär om Sonja Åkesson. En kvinna som sagt "Själv upplever jag mig inte som pessimist, snarare som ett slags optimist som ständigt blir besviken" är helt klart värd uppmärksamhet. Ikväll är det dags för tredje delen av En Fri Kvinnas Bekännelser. Det kommer att bli fantastiskt.

Over and out.

Hjärtliga gratulationer

Idag fyller pappa år. Här är han år 1978, lika gammal som jag är nu, iförd den obligatoriska polotröjan (jag vet inte hur många bilder jag sett med honom i polo!) och med en någon timme gammal Maggie i famnen:


Historien om när jag föddes är numera en klassiker i familjen. Allting var dramatiskt - inga hjärtljud, tid för akut kejsarsnitt osv. - och mitt i alltihopa hade mamma frågat en sköterska var min pappa höll hus. Hon hade kollat runt lite och hittat honom i ett väntrum, där han satt med en termos kaffe och och tuggade lugnt på några prickig korv-mackor som min moster hade fixat åt honom.* Det är sådan humor och det är min pappa i ett nötskal. Han är lugnet personifierat. Han är även rolig, trött, superallmänbildad, glad i musik, blödig och snäll. Grym pappa, med andra ord.


*Tilläggas bör kanske att han inte visste om allvaret just då. Han tänkte nog bara att han ville hålla sig ur vägen.

Hår

Det är inte klokt vad lika Cat Power och Melanie C är nu när de båda har jordens snyggaste frisyr:

Cat?


Mel?

I wait to be born again

Okej!

På gårdagens skivpool hade M valt PJ Harveys senaste skiva White Chalk. Jag har inte lyssnat tillräckligt för att ge den en uttömmande beskrivning än, men det låter dovt, skört, mörkt och inte alls som förr (nu uttalar jag mig utan att ha speciellt mycket på fötterna.) Jag tror att jag tycker om det.

När jag bodde i Växjö lyssnade jag massor på A Place Called Home från Stories From The City, Stories From The Sea. Jag har för mig att vi spelade den i Studentradion? Den är fruktansvärt intensiv och texten angår mig.

One day I know
We'll find a place of hope
Just hold on to me
Just hold on to me.

Allt på en gång

Jag har jobbat på min gamla skola idag för första gången sedan i augusti (det vore ju synd att jobba ihjäl sig.) Det var fint, jag fick kramar och teckningar, varav en utsmyckades av texten "du är snäl", precis som det ska vara. Jag blev även satt i arbete av två elever som ville att jag skulle rita en tjej åt dem. Okej, sa jag, men bara om ni bestämmer exakt hur hon ska se ut. Såhär blev det:


Om vi bortser från det faktum att jag fortfarande ritar exakt som jag gjorde när jag gick på mellanstadiet (händerna bakom ryggen för att slippa rita dem, konstig näsa, Barbiestil, missbildade fötter etc.) vet jag inte om jag direkt jublar över att två snart tioåriga flickors idealtjej är typ Rollergirl från Boogie Nights. Jag: "Ska det verkligen vara så korta shorts?" De: "Ja! Och röda klackaskor!" Jag kompenserade med tiny tits.

*

Snygg ny Interpolvideo till No I In Threesome finns här. Och ja, låten handlar väl om det man tror att den handlar om. Eller?

Sound meets sound, babe
The echoes they surround
And all that we need is one thing
Now what is there to allow?
Babe, it's time we give something new a try
Oh, alone we may fight
So just let us be three, tonight.

*

Me likey film- och tv-kommentarssajten Weird Science ännu mer sedan en hel hop ny(gamla) skribenter började skriva där. (OBS: om du som jag är lite efter och följer Dexter på 6:an - se upp! Det skrivs om andra säsongen och blir ganska uppenbart vem Icetruck Killer är.)

Recension? Nah.

Fastän det fanns en tid då jag blev väldigt begeistrad när You Are The Light spelades på dansgolven kände jag instinktivt att jag inte orkade lyssna på Jens Lekmans nya skiva när den kom. Jag vet inte riktigt varför, men anar att det kanske har med pojkaktigheten att göra. Jag är trött på pojkar. Igår kväll var jag dock även trött på alla musik jag redan hört, valde hans skiva och visst, den är bitvis riktigt svängig! Särskilt Sipping On Sweet Nectar är ju omöjlig att vara stilla till. Nu fick jag dock en sockeröverdos och var tvungen att byta till Interpol. Men i små doser verkar den fungera fint.

Solen skiner och jag känner mig deppig och uppgiven.

Hemma, alltså bloggar jag

Ibland när man handlar kan det vara kul att ta med sig ett sådant där gratisrecept hem som brukar stå utplacerat lite överallt i mataffärer. Lite inspiration, liksom. Igår på ICA i Jönköping hittade jag detta:


Det måste ju vara riktigt knivigt att få till en sådan komplicerad rätt, tänkte jag och vände på bladet. Mycket riktigt:

Tur att ICA använder sina resurser till viktiga grejer. (Notera: inte ens riktigt potatismos!)

*

När jag slog upp ögonen i lördags morse (middag) mötte mig denna synen:

Hjärtat brast lite.

Status

Som vanligt glömmer jag att skriva här när jag är i Jönköping. Det är rätt skönt att ha annat för sig ibland, faktiskt, I helgen har jag till exempel blivit slagen i både Monopol och Finans. Nu hoppas jag på revansch genom att vinna stort i Bondespelet. Återstår att se om det bara kommer att förbli en dröm. Annars har Småland öppnat mina ögon för att det verkligen, verkligen är höst. Sen höst. Jag ser mig omkring ute och det känns som igår det var ljusa sommarkvällar och gröna löv på träden. Jag hänger som vanligt inte med alls.