I seem to have lost an important part of my brain somewhere in a field in Hampshire

Det börjar tära på förståndet, det här uppsatsskrivandet. Det tycks ske någon sorts urladdning varje dag som min uppsatskompis och jag ses, för varje eftermiddag är jag precis förstörd. Huvudvärk, rastlöshet, trötthet, svårigheter att fokusera, svårigheter att fatta vad andra pratar om, lättigheter (eh) för att gråta för ALLT. På måndag klockan tio ska råmanuset vara inne och vi har tack och lov material så det räcker att lämna in. Därmed inte sagt att jobbet är klart, himmel nej. Idag vid 12 bestämde sig mitt Wordprogram för att vi hade utfört en förbjuden åtgärd varje gång vi skrev dit en bokstav. Jag såg livet passera revy för en sekund, men det löste sig (tror jag, hoppas jag, ber jag.) Trots att det var en minor incident är jag så spänd nu att återhämtningen tog ett tag. Vi gick och lunchade på vårt ställe och jag ägnade en stund åt att förklara hur fruktansvärt, värdelöst uselt svenska Top Model är i jämförelse med amerikanska och så råkade det hända sig så att en av Top Model-kandidaterna befann sig på caféet. Vilka är oddsen?, som man brukar säga. Vid fem idag fick jag för mig att syftet och resten av uppsatsen inte skuttar hand i hand på det sätt de borde. Tiden stod stilla ett tag, innan vi bestämde oss för att det nog inte var så bra att avgöra en sådan viktig sak efter sju timmars skrivande, två koppar kaffe och en natts dålig sömn.

Nu är jag bara seg, trög och väldigt, väldigt ful. Jag har hyrt tre filmer att koppla av med/distrahera mig med i helgen: Crash, A History of Violence och Cocktail (jag har, tro det eller ej, aldrig sett den.) Det blir nog jonglering med flaskor i kväll.