Like a wrecking ball

Fredag, jag har sovit en runda, drömt att N och två av mina elever var i mitt kök och sedan kontemplerat veckan lite i halvvaket tillstånd. Jag har jobbat varje dag för en lärare som är på födelsedagssemester och det har varit så bra. Jag har fått jobba med mina gamla elever som nu börjat femman och sexan och de är så roliga att vara med. Några är lite stökiga men de flesta är chockartat trevliga och artiga ("Tack för lektionen, Maggan!" Eh?!) I tisdags var vi på stranden och samlade stenar och snäckor och det var så vemodigt för trots att himlen var klarblå var det så kallt och höstlikt. Jag gillar inte känslan av att sommaren är över. Jag tänker att den har varit hemsk, men när jag gick där i blåsten på Ribban kom jag ändå på att jag haft många fina dagar och nätter med N i Jönköping och hemma hos mamma och pappa. Det är bara sista augusti och jag är redan nostalgisk. I alla fall, när vi kom hem från stranden gjorde vi tittskåp och kokade flädersaft av bär vi hittat. Jag låtsasdrack min eftersom lukten av den gav mig kväljningar. Idag har jag bara lullat runt på skolan och hängt med en annan lärare. När han skulle gå och kopiera ett papper sa han "medan jag är borta ska Maggan dansa för er" till klassen. Så vi dansade tango allihop och jag tänkte "herregud vad jag är läraraktig nu!" men vad sjutton, 18 barn som skriker av skratt och glädje är väl inte så illa? Jag får omfamna min präktighet ibland.

Jag saknar skolan, det är ju tydligt. Troligen för att jag bara gästspelar där nu för tiden. Saknar tryggheten, att bli uppslukad av något annat än mig själv, att få en spontan kram av en elev, att komma in i personalrummet och möta välkända ansikten. Så fort jag gått därifrån har jag känt mig blå och ledsen för att jag är tillbaka i min värld igen. Den är så uttjatad. En gång i tiden definierade jag mig som en slacker när jag ju i själva verket är arbetsberoende. Kanske inte alltid för att jag vill, utan för att jag måste. Vi får se vart de här tankarna leder, om de är tillfälliga eller inte.

Retro

Det här facebookandet gör mig konstig till mods, både på bra och dåliga sätt. Jag fastnar hos något spöke från förr och klickar mig vidare och vidare och hittar folk jag hade glömt fanns och blir så förvånad över att de har blivit...vuxna. Gått vidare, har egna liv. Och så börjar jag tänka på att jag också har ett liv och hurdant det är och herregud, sedan vet man inte var man hamnar.

På tal om det förflutna har jag precis pratat i telefon med S för första gången på evigheter. Jag pratade om allting på en gång och undrar om hon behöver ett yogapass för att varva ner nu. Men det var underbart att prata med henne igen. Jag blev nostalgisk, det blir jag alltid. Vi börjar alltid prata om tiden i Växjö, det är liksom oundvikligt. Det var ju där vi började. Men vi kom överens om att det livet är över, på gott och ont. Mest gott egentligen. De viktigaste människorna därifrån är i allra högsta grad närvarande i mitt liv idag. Och resten, det är dyrbara minnen att plocka fram då och då.

Formgivning

I går natt började jag läsa den snyggaste boken på länge - Patient av Ben Watt:

Komplett med "riktig" patientbricka och allt. Way to go, Modernista.

Modfälld

Att lyssna på Martha Wainwright igen känns nästan obehagligt, eftersom hon är så mycket hösten 2006 för mig. En bitvis väldigt bra, bitvis ganska dålig höst. Hur den än var så var hon med och hon var:

bitter: Yeah, her tits were higher than mine, with a waist that is sugar-fine. I heard she could read and write too, and she's getting a degree in fucking you.

vansinnigt sorgsen: I'm not such a good lover, I'm a better talker, so when you touch me there, I'm scared that you'll see not the way that I don't love you, but the way that I don't love myself.

arg: You bloody motherfucking asshole.

uppgiven: I have no children, I have no husband, I have no reason to be alive, oh, give me one.

frustrerad: And I don't care if you if you love me tomorrow just love me tonight and I will be all right, I'll be all right, I'll be all right, until tomorrow night.

Jag trivdes med henne då och jag gör det nu.

Add caffeine and this is what happens

Jag har druckit kaffe igen. Lite rädd nu. Kaffe och ingen sömn kan inte gynna nerverna. Men det krävdes för att orka betala räkningar för pengar som egentligen inte finns. Pearl Jam slumpades just fram i min dator. I got a bomb in my temple that is gonna explode, I got a sixteen gauge buried under my clothes, I play...Once upon a time I could control myself, once upon a time I could lose myself, yeah. Passande.

I natt såg jag Helen Mirren när hon för sista gången spelade Detective Superintendent Jane Tennison i I Mördarens Spår, i mina ögon den bästa brittiska kriminalserie som visats på tv. Helen/Jane är så fruktansvärt bra! Fastän hon är ensam, nedbruten och alkholiserad i dessa sista episoder är hon fortfarande tuffast och smartast. Samtidigt så sårbar på något vis. Trots det låter hon ingen knäcka henne, i alla fall inte offentligt. Jag älskar hennes uppenbarelse när hon samlar ihop sig och reser sig igen efter en mental örfil. Samma snörp på munnen, knyck med nacken och stålblick som Emily Gilmore brukar visa upp. Jane är självklar, i all sin misär. En verklig förebild.

Rasande snygg också.

En annan britt värd beundran och respekt är Stephen Fry, vars program om sin (och andras) manodepressivitet sändes på SVT förra veckan (mycket intressant.) Han är en av mina gamla hjältar och jag hade kunnat göra ganska mycket för att få ynnesten att hänga med honom och Hugh Laurie under deras glansdagar. Hela Frys uppenbarelse med blazer, en blandning av sorgsenhet och humor och ett slags evig pojkaktighet trots att han är 50 fyllda är mycket sympatisk. Och att han är så vansinnigt brittisk. Han har en läsvärd webbplats också.

Manchild.

Helen Mirren och Stephen Fry skulle gärna få vara mina vänner.

Nu önskar jag att jag kunde försvinna jag-vet-inte-vart, men i stället ska jag plugga till en omtenta. Jag skulle kunna kräkas över den (och mycket annat) och då har jag ändå spyfobi.

I can't make anything of why the brightest light fades

Jag ska strax iväg och jobba och har sovit två timmar i natt. Ingenting att kokettera med, det här har gått för långt.

Jag vill inte gå och lägga mig

En vän ska gifta sig och idag har jag varit på möhippa för henne. (Flickr.) Ingen djäkla slöja och inget fjanteri på stan, tack och lov. Efter en tur till Kallbadhuset (med betoning på KALL) for vi hem till en av tjejernas lägenhet och fixade middag, umgicks och sjöng Singstar i flera timmar. Singstar 90's fick mig nästan att gå upp i limningen. Unbelievable med EMF, Lovefool med Cardigans, Torn med Natalie Imbruglia, Step By Step med New Kids On The Block...både barndom och tonår på en enda skiva. Då och då blev man påmind om att syftet med hela festen faktiskt var kärlek och då kändes det nästan lite andäktigt. Att höra min vän berätta om varför hon vill gifta sig med just den man hon ska gifta sig med var så fint.

En stor grej för mig var annars att jag drack min första kopp kaffe på ungefär fem månader. Jag slutade då för att jag inte vågade utsätta mig för koffeinet längre och jag vet egentligen inte om jag vågar göra det än. Men åh, vad gott det var. Jag har saknat smaken. Jag blev lite darrhänt och hjärtat slog lite fortare en stund, men det var inte så farligt. Jag kanske vågar dricka en kopp till snart. Mitt mål är att kunna dricka kaffe utan att tänka efter före. Sånt där som normala människor sysslar med.

Separatistångest

Jag är tillbaka i Malmö efter vad som känns som sommarens sista vecka i Jönköping. Kanske är det därför jag känner mig lite extra tom och sorgsen i kväll? N och jag struntade i att göra seriösa saker och bara umgicks i stället. Det var det värt. Kvällspromenader vid klockan 23, Conan O'Brien vid midnatt och sedan lite datoriserande och NHL 06 på det. Så skönt. Kanske borde jag pensioneras eller repareras, men det lugnet är allt jag behöver för tillfället. Det var svårt att lämna.


Utsikt från tåget strax utanför Lund, komplett med fingeravtryck på fönstret och allt. Det var intressant att åka tåg på en fredag. I bistron satt två par i femtioårsåldern och fyllnade till med en massa småflaskor sprit framför sig. Mannen i kassan var road när en i sällskapet klagade på att flaskorna med whisky var slut. "Ni har ju rätt många på bordet framför er." Skulle inte hända på en måndag. Jag var sugen på att halsa en 50 cl-flaska med vin, men präktade loss med en yoghurt och ett päron i stället.

I mitt hus mötte jag den äldre damen som bor under mig. Hon har varit svårt sjuk hur länge som helst men brukar ändå köra om mig med sin rullator. I kväll hade hon gått ända från Stortorget. "Jag och en väninna hade gått dit för att se någon som skulle joddla. Men det kom aldrig någon och joddlade. Så vi gick hem." (Det är alltså Malmöfestivalens sista kväll. Joddlare är vanligtvis sällsynta på Stortorget, vad jag vet.) Hon är piggare än jag. Pension nästa.

Jessika

Ännu en dag som jag bara väntat ut. Stigit upp, velat lägga mig igen och bara väntat, väntat, väntat. På vad? På förändring, hopp, beslut, en nedförsbacke. Fastän jag vet att man aldrig kan sitta och vänta på sådant.

Nu lyssnade jag i alla fall på Jessika Gedins sommarprogram i efterhand och det resulterade i att jag vill vara henne. Hon är så klok och välformulerad och hon har perspektiv på livet utan att vara självgod.

Hon avslutade sitt program med One Of These Things First med Nick Drake. Den är fin.

I could have been your pillar, could have been your door
I could have stayed beside you, could have stayed for more.
Could have been your statue, could have been your friend,
A whole long lifetime could have been the end.
I could be yours so true
I would be, I should be through and through
I could have been
One of these things first.

Malmöfestivalen

Jag är nyss hemkommen från mitt första besök på Malmöfestivalen för i år. Med andan i halsen trillade jag in på Lloyd Coles akustiska spelning på Mölleplatsen och trots att jag knappast kan utge mig för att vara en riktig Lloyd Cole-aficionado njöt jag verkligen av konserten. Alla älskade Lloyd, en vuxen man grät till och med vid min sida och det kändes passande.

Hur jag sedan hamnade på Måns Zelmerlöv kan man fråga sig. Kulturkrock. Men, vad sjutton, han är ju en entertainer; en lågbudgetvariant av Robbie Williams om man så vill. Jag var ganska road.

Till sist sprang jag från Sahara Hotnights på Stortorget för att hinna till Familjen på Mölleplatsen klockan 21. När jag väl kom dit visade det ju sig att Familjen inte började förrän 21.45 och de enda som höll låda var ett hysteriskt band från Nigeria. Jag vandrade runt dammarna i Kungsparken lite och till sist fick jag så stå i folkmassan framför Familjen. Lika bra konsert som den på KB tidigare i somras. Min enda undran var varför sångaren hade bytt ut snygga jeans mot grå mysbyxor. Går han på Latinskolan eller?

Anyway, här finns bilder.

Schmuck

Jag är ganska trött, för jag har varit en sådan drama queen hela dagen. Uttrycket är uttjatat, men vad ska man annars kalla en person som besitter en oförmåga att kunna sortera bland vad som är värt att hetsa upp sig/oroa sig över och vad som kanske inte är en så stor grej? Idiot? Självplågare? Maggie?

Jag vet inte hur man gör. Mitt livsmål är att avdramatisera mig själv en aning.

Trivia:

*när jag iklädd mina träningskläder (för jag vet hur man har kul en fredagskväll) gick förbi KB vid åtta i kväll stod The Tough Alliance med entourage på trottoaren vid bakdörren. De var alla korta (jämfört med mig, vilket kanske inte är så rättvist) och klädda i pastellfärger.

*min postorderväst har anlänt.

Ickedag

Jag har sovit i två timmar och jag hatar hur världen känns efter eftermiddagssömn. Helt overklig, okänd och klibbig. Jag var dock tvungen, då jag började jobba sju i morse och traditionsenligt inte sov någonting inatt. Jag lade mig, kände att jag inte kunde vara och gick ut och promenerade vid midnatt. Det hjälpte inte. Jag bara vred mig så att sängen såg ut som en brottsplats i morse (utan blod, dock.) Steg upp med lock för höger öra, ingen röst, hosta, snorflod och en kniv rakt in i vänstra tinningen. Som tur var kom första barnet till skolan tio över sju, så jag hann aldrig sätta mig ner och sluta andas. 37 barn, åtta timmars målbrottsröst, två nya vikarier och en störtskur senare kändes mina ben som bly och jag fick äntligen åka hem och lägga mig igen. Nu är det som en ny morgon: lock för vänster öra, snor, kli i halsen och kniven sitter kvar den också.

Slutgnällt för idag. Nu ska jag försöka känna igen världen igen.

La famiglia

Jag har inga syskon; ett faktum som oftast verkar vara ett större problem för andra än för mig (ensambarn = skällsord.) Konstigt nog har jag aldrig direkt längtat efter syskon heller. Jag tyckte att det var rätt skönt att komma hem och vara själv efter skolan eller efter att ha lekt med kompisar när jag var liten. (Bortskämd!)

Ibland kan jag dock bli lite avundsjuk på mamma och hennes systrar. De är fem stycken sammanlagt och det skiljer två år mellan varje syster (mamma är näst yngst.) På alla foton från när de var barn ser de hur söta ut som helst där de står uppradade i storleksordning.

Jag älskar dem allihop, fastän jag träffar dem väldigt sällan. Min äldsta moster brukade passa mig när jag var liten. Hon var lite av en substitutmormor och det var hon som lärde mig att spela kort (även om inte reglerna sitter som berget, eller hur N?) Jag har nog aldrig gråtit så mycket som när min näst äldsta moster dog i cancer för snart 20 år sedan. Jag minns henne knappt längre, men hon hade de vackraste, sorgsna bruna ögonen och hon var alldeles för ung när hon lämnade oss. Min näst-näst äldsta moster är världens roligaste. Vi har rest ihop och det slutar alltid med ett gäng nya humoristiska scenarion att spara och spela upp i sitt huvud då och då. (Som den gången vi var i hennes stuga, fick oväntat (och oönskat) besök och fick bevittna hennes inte så subtila försök att bli av med besökarna.) Min yngsta moster imponerar på mig gång på gång. Hon har fötts på nytt (klyscha) i Afrika och även om livet inte är någon dans på rosor där heller tycks hon bli både starkare och klokare för varje år. Och så min mamma då, som jag ju älskar mest och känner bäst. Hon är en del av dem. De hör alla ihop och finns där för varandra, även om de inte träffas så ofta eller står varandra så nära alltid. Som idag, när min mamma berättade att min ena moster hade erbjudit min äldsta moster, vars man är allvarligt sjuk och snart ska opereras, att flytta in hos henne, eftersom hon bor precis vid sjukhuset. Den självklara tryggheten kan jag avundas.

Work with me, please

Jag är förkyld och har således inte kunnat springa sedan i torsdags. Det börjar gå mig på nerverna. Springandet är det enda jag gjort bra de senaste fyra månaderna och jag behöver det för att fungera. Som det är nu samlas stressen i alla vrår i min kropp (hjärnan, framförallt) helt ostört.

I natt kom hostan också.

Ibland känner man sig extra o-het

You are beautiful, but you don't mean a thing to me.

(W)

For Everything A Reason

Förmiddagens låt är Ian Browns associationer kring F.E.A.R. Fantastisk video också.

For Each A Road
For Every man A Religion
Find Everybody And Rule
Fuck Everything And Rumble
Forget Everything And Remember
For Everything A Reason
Forgive Everybody And Remember

For Each A road
For Every man A Religion
Face Everybody And Rule
Fuck Everything And Rumble
Forget Everything And Remember
For Everything A Reason


F.E.A.R
F.E.A.R
F.E.A.R
F.E.A.R

Finding Eternity Arouses Reactions
Freeing Excellence Affects Reality
Fallen Empires Are Ruling
Find Earth And Reap

Fantastic Expectations
Amazing Revelations
Final Execution And Resurrection
Free Expression As Revolution
Finding Everything And Realizing

You got the fear
You got the fear
You got the fear
You got the fear
You got the fear

Där satt den

Stureplans svar på Madame Bovary.

Detta sagt om Eva i Darling - pang, huvudet på spiken!

(Ur en intervju med Johan Kling i DN.)

Förflutet

När jag var i Gränna i veckan parkerade vi nere vid hamnen och jag fick en sådan stark känsla av att ha varit just där för länge sedan. Igår kväll hittade jag bildbeviset; fr v jag, min kusin S, mamma och min kusin F, en sommar för nära 25 år sedan. Exakt samma plats. Jag har på mig mitt ljusblå frottéset med linne och shorts som jag älskade. Till det: träskor. Jag vet inte riktigt varför jag knyter näven. Bakom kameran står min moster I. Snart ska vi köpa polkagrisar och jag minns att jag blev besviken för att jag råkade köpa sötlakrits i stället för salt eller något sådant.

Hemmakväll

Ikväll blir jag känslosam till så skilda sånger som Somebody med Depeche Mode, Accidental Babies med Damien Rice och Favorite T med Lemonheads.

*
Mina fem favoritromaner som inte är brittiska, amerikanska eller svenska (utmaningen hittade jag här):

1. Lolita av Vladimir Nabokov (Ryssland)
Nabokov skrev visserligen romanen på engelska (och vilken engelska sedan!) men han kommer ju från Ryssland, så jag tycker att det räknas. Jag älskar den här boken. Inte det minsta moralisk och väldigt sentimental och tragisk.

2. Norwegian Wood av Haruki Murakami (Japan)
Finstämt, nostalgiskt och sorgligt om en student i Japan på 60-talet.

3. Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij (Ryssland)
Som så många andra läste jag denna bok under tvång (litteraturvetenskap) och blev rejält förvånad över hur fantastiskt bra den är.

4. Främlingen av Albert Camus (Algeriet/Frankrike)
Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte. Vilken öppning! Kyligt.

5. Naiv. Super. av Erlend Loe (Norge)
Mest för det där partiet om att huvudpersonen när han var liten en gång lekte tills han svimmade. Jag svimmade därför att det jag höll på med var så roligt att jag inte hade tid att ta en paus. Det är mitt mål att kunna uppnå ett sådant tillstånd igen.

Jag känner att Gabriel García Márquez fattas. Varför har jag inte läst något av honom? Jag är ganska säker på att jag borde det.

*

Tony Wilson dog igår. Det jag vet om honom har jag lärt mig genom den kanske inte helt bokstavstrogna men ack så underhållande filmen 24 Hour Party People. Han grundade Factory Records (Joy Division, Happy Mondays, New Order etc.) och nattklubben The Haçienda i Manchester. Mannen bakom Madchester, helt enkelt. Sorglig bortgång, verkligen.

Förresten

Ni läser väl Shampoo Rising regelbundet? Det blir inte mer välskrivet och träffsäkert än så. Alltid en njutning att läsa.

The years have been short but the days were long

Jag gillar verkligen the Shins, men jag lyssnar sällan på dem. Märkligt det där. Idag föll jag dock handlöst när Pink Bullets från Chutes Too Narrow letade sig ut ur högtalarna. Ojojoj.

Since then it's been a book you read in reverse
you understand less as the pages turn
or a movie so crass
and awkardly cast
that even I could be the star.

Kirkalicious

Man bör aldrig glömma att Kirk i Gilmore Girls är en av de bästa birollerna i en serie någonsin. Han tar ordet excentrisk till en helt ny nivå.

Best of Kirk:

A film by Kirk (tänk David Lynch.)

Kirk testar hastighetskameran i Stars Hollow.

Kirks diner.

JKPG - MALMÖ

Så, nu har jag bytt verklighet igen, fast jag är för trött för att fatta det. Jag är van vid fungera hjälpligt utan att sova ordentligt, men på tåget ner till Malmö idag gick det sådär. Innan jag steg på fick jag ta upp biljetten fem gånger i rad för att jag glömde min placering så fort jag hade läst den. Jag har fyra kapitel kvar i nya Harry Potter-boken och den är så spännande; trots det orkade jag inte ens lyfta upp boken ur väskan. I stället sov jag med vidöppen mun och öronen fyllda med musik. Jag antar att jag dreglade.

Fina dagar har det varit, jag är redan lite nostalgisk.

Status

Jag har flyttat mig norrut i Småland, det har varit sommar i ett par dagar och oj, det var efterlängtat. Just nu har jag äran att sitta med en MacBook i knät medan N spelar NHL 06 här bredvid mig. Good stuff.

(Sommarbilder finns på Flickr.)

T.R.Ö.T.T.

Efter många om och men bestämde jag mig för att åka hem till mina föräldrar igår. Det kändes som att komma hem till den första sommardagen. Allting var så vackert och luktade så gott att jag fick ont i bröstet och blev stressad över att det inte alltid kan kännas så i kroppen. Jag önskar att jag kunde frysa tiden lite.

Vid tio i tio, strax innan upplösningen av Rebus (bra deckare), sa jag till mamma att jag bara skulle "vila ögonen lite" (ett uttryck som oftast brukar komma ur hennes mun.) Sedan minns jag bara att hon försökte stoppa om mig och att pappa sa "låt henne vara ifred." Vid ett vaknade jag till ett tyst hus och släpade mig upp till min säng. Inte riktigt vad jag hade planerat för kvällen, men jag skyller på månader av sömnbrist och ett glas vin på fastande mage.

Smålandsbilder.

...

But if your life is such a big fucking joke, then why should I care?

Räddningen

Här finns mer.

I left my urge in the ice box

Den som känner "nämner hon Interpol en gång till så spyr jag" kan sluta läsa nu.

Vad skulle jag göra utan dem? Ända sedan jag återupptäckte dem (with a little help from a friend) i januari, har de varit obligatoriska. Min livboj. Ikväll har jag promenerat på mörka, ödsliga gator med Leif Eriksson i lurarna för säkert 1000:e gången och jag blev inte gladare, men det var i alla fall mäktigt. Jag är så tacksam. Mina räddare i nöden.