tisdag, augusti 14, 2007

La famiglia

Jag har inga syskon; ett faktum som oftast verkar vara ett större problem för andra än för mig (ensambarn = skällsord.) Konstigt nog har jag aldrig direkt längtat efter syskon heller. Jag tyckte att det var rätt skönt att komma hem och vara själv efter skolan eller efter att ha lekt med kompisar när jag var liten. (Bortskämd!)

Ibland kan jag dock bli lite avundsjuk på mamma och hennes systrar. De är fem stycken sammanlagt och det skiljer två år mellan varje syster (mamma är näst yngst.) På alla foton från när de var barn ser de hur söta ut som helst där de står uppradade i storleksordning.

Jag älskar dem allihop, fastän jag träffar dem väldigt sällan. Min äldsta moster brukade passa mig när jag var liten. Hon var lite av en substitutmormor och det var hon som lärde mig att spela kort (även om inte reglerna sitter som berget, eller hur N?) Jag har nog aldrig gråtit så mycket som när min näst äldsta moster dog i cancer för snart 20 år sedan. Jag minns henne knappt längre, men hon hade de vackraste, sorgsna bruna ögonen och hon var alldeles för ung när hon lämnade oss. Min näst-näst äldsta moster är världens roligaste. Vi har rest ihop och det slutar alltid med ett gäng nya humoristiska scenarion att spara och spela upp i sitt huvud då och då. (Som den gången vi var i hennes stuga, fick oväntat (och oönskat) besök och fick bevittna hennes inte så subtila försök att bli av med besökarna.) Min yngsta moster imponerar på mig gång på gång. Hon har fötts på nytt (klyscha) i Afrika och även om livet inte är någon dans på rosor där heller tycks hon bli både starkare och klokare för varje år. Och så min mamma då, som jag ju älskar mest och känner bäst. Hon är en del av dem. De hör alla ihop och finns där för varandra, även om de inte träffas så ofta eller står varandra så nära alltid. Som idag, när min mamma berättade att min ena moster hade erbjudit min äldsta moster, vars man är allvarligt sjuk och snart ska opereras, att flytta in hos henne, eftersom hon bor precis vid sjukhuset. Den självklara tryggheten kan jag avundas.

Inga kommentarer: