Oro vs. humor

Min måndag började klockan sex med snöstormbyar mot rutan. Livet lekte. Vid tio över sju insåg jag att jag inte skulle hinna promenera till sjukhuset, där jag hade tid 7.30, utan att jag skulle bli tvungen att ta cykeln. Nervös (sjukhusbesök - med på topp fem värsta upplevelserna jag vet) gav jag mig iväg i stark motvind dit jag trodde att avdelningen låg. Det gjorde den inte riktigt och jag cyklade runt lite på känsla och visste att klockan var ungefär 7.33. När jag till slut hittade den lilla baracken jag skulle in i hade jag så bråttom att jag fastnade med iPodlurarna i styret och så - klick - gick de itu. Jag började nästan gråta. Därefter fungerade det dock bättre. Sköterskan: Har du cyklat i detta vädret?!

Nu försöker jag tänka på annat.

Jag har kollat på "I would like to buy a hamburger" tre gånger nu och har inga planer på att sluta än. Så vitt jag vet är det nästan ingen som tycker att nyinspelningen av Pink Panther är annat än usel (senast i gårdagens DN fick den sig en känga) men jag satt och småskrattade filmen igenom och då gillar jag inte ens Steve Martin. Jag känner att jag uppskattar fåniga komedier mer och mer, kanske för att jag sett så många den senaste tiden och på något sätt öppnat mig för och accepterat dem för vad de är (jag var antagligen för pretto förr.) Det är skönt att bara skratta. So find me ze greatest accent coach in ze world! Ibland behövs det inte så mycket mer.

Bäst enligt mig (den senaste tiden):

Starsky & Hutch
Nördskolan (Rekommenderas verkligen!)
Blades of Glory
The Pink Panther
Anchorman

Alltså, ungefär vad som helst med Jon Heder, Ben Stiller, Luke Wilson och Will Ferrell. Dock ingenting med Adam Sandler.

Jag måste skriva mer om humor någon gång. Det är ändå den som tar all min tid (en bra dag. Målet är att den ska äta upp till exempel oro och ångest.) Det finns så många olika kategorier, nyanser och nivåer som går att uppskatta - eller för all del hata - på olika sätt.