Jag pratade med min klasskompis, som även hon är över 180 cm lång, om hur man ofta får frågan "Hur lång är du, egentligen?" Det där tillägget "egentligen" är så roligt, precis som om man vore Världens Längsta Kvinna och hör hemma på cirkus. Därför är det lite extra humor att Jonas Hallberg på sin FAQ-sida inleder med detta:
Hur lång är du, egentligen?
Jag är 200 cm. Problem: Låga dörrposter samt hotellsängar. Glädjeämnen: Man hittar folk i folksamlingar. Man väcker uppmärksamhet i Spanien.
Jag känner sådan samhörighet med långa människor. Jag ser dem på stan och tänker "du och jag, vi förstår varandra." Så är det väl för alla som inte ser ut som genomsnittet, antar jag.
torsdag, november 22, 2007
The world's most giant doctor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Maggan du är så underbar! Jag älskar dina betraktelser.
Kram m
åh, tack, det gläder mig mycket!
kram
Du är skitsnygg. Det gläder mig mycket att du är över 1,80. Jag är 178, typ. Och jag kan skriva under på "man väcker uppmärksamhet i Spanien", som fan. När jag bodde där hade jag alltid högklackade skor, alltså inte jätte, men 6 cm kanske. Folk glodde på mig som om jag var en alien. Jag fick hjälpa små tanter i affären att ta ner burkar från höga hyllor.
Och jag får ofta, ofta de där blickarna från andra långa tjejer på stan - "DU OCH JAG!" Det är fint.
som kortis tycker man att ni långa ser så coola och självständiga ut.
men i frågan "hur lång är du, egentligen?" ligger ju att du har en annan längd egentligen. den du har är ju bara en slags förklädnad.
moa: men vad fint skrivet, tack! jag skulle vilja åka till typ japan och ställa till med uppståndelse, jag vet en 1,80-tjej som var där och levde la vida freak show varje dag. och de där blickarna är mycket fina, ja.
josefine: ja lika mycket som jag hatade min längd på högstadiet, uppskattar jag den nu. den är mitt bästa utseendedrag.
det är det som är så roligt med "egentligen", ungefär "du säger att du är 1,75, men egentligen är du när tre meter, erkänn!"
Skicka en kommentar