Från Jkpg till bombstaden

I kväll har jag rest från Jönköping till Malmö och jag var lipig hela vägen. Jag brukar vara lite lipig mellan Jönköping och Nässjö bara för att jag avskyr att åka ifrån, men i kväll var jag blöt i ögonen hela vägen, alla tre timmarna och femton minuterna (inklusive tågförsening.) Förutom att jag förmodligen är världens mest lättgråtna person, var det väl lite allt möjligt som gjorde det extra svårt att åka i kväll: att Vättern låg som en overklig spegel i kvällssolen, att vi har haft en sådan skön, nära långhelg, att träden var ljusgröna, att det är maj. Maj är för mig årets bästa, märkligaste och vackraste månad. Varje år blir jag lika förvånad över att den kommer och lika ledsen när den är förbi.

På tåget försökte jag skingra tankarna med Åsa Linderborgs Mig äger ingen, men den gjorde mig ju knappast mindre ledsen. Trots att jag inte är något fan av Åsa Linderborg som person, tycker jag att hennes berättelse var förkrossande. Det var längesedan jag sträckläste en bok på detta sätt, höll jag på att skriva, men jag sträckläste ju faktiskt precis The Sorrows of an American, som på sina vis också var förkrossande. Inte lika hjärtvärksframkallande som What I Loved, men nära på. Lika mycket sorg.