Vad händer ikväll?

16.40 Everwood (TV3) - för en sentimental kick.

18.10 One Tree Hill (Kanal 5) - lite för mycket såpa för min smak, men jag gillar Peyton.

19.00 (spela in) The Mountain (TV3) - verkar inte vara någon höjdarserie, men Oliver Hudson (Kates fina bror) är med.

19.05 Gilmore Girls (Kanal 5) - ren kärlek.

(paus för mat och dusch, t ex)

21.20 Nip/Tuck (Kanal 2) - en serie som har blivit så bra!

22.05 ev. ett avsnitt av Brideshead Revisited och/eller The Mountain.

= balsam för själen.

Charles och Sebastian

Så här ser de ut i serien, Sebastian (t v) och Charles. Det går inte riktigt att fånga deras elegans på bild, dock. Fast visst ser man att de är ack så stiliga.

En förlorad värld

För en tid sedan köpte jag dvd-boxen Brideshead Revisited, en brittisk dramaserie från 1981 som bygger på Evelyn Waughs roman med samma namn. Det är en outsägligt vemodig och sorgsen berättelse som utspelar sig på 20 -talet och handlar om de båda vännerna Charles (Jeremy Irons) och Sebastian (Anthony Andrews). De möts för första gången vid universitetet i Oxford, där den ambitiöse studenten Charles blir omedelbart fascinerad och betagen av Sebastians dekadenta och bohemiska överklasslivsstil. Efter deras första möte lever de i ett slags symbios, som ett slags 20-talets slackers, men istället för utvuxna frisyrer, skräpmat och dataspel är attributen snygga vita eller beige kostymer, skolk, picknickar med champagne och tusentals cigaretter. De tillbringar mycket tid på Sebastians föräldrars gods, Brideshead, där de fördriver tiden med att bara...vara. Charles storögda beundran för Sebastian får snart nog sina törnar och symbiosen börjar krackelera då Sebastians alkoholintag och sorgsenhet bara ökar. Men deras starka kärlek finns ändå kvar (om den är sexuell får man sjäv spekulera i, jag tycker snarare att den står över allt jordisk.)

20-talet skildras ofta i böcker och filmer som ett dubbelbottnat årtionde; brustna illusioner blandat med ett nästan krampaktigt försök att samtidigt hålla fast vid festen och det ljuva livet. Den svenska översättningen av Brideshead Revisited, En Förlorad Värld, känns för en gångs skull helt relevant. För, Charles, som är berättaren, är hela tiden medveten om att allt som händer honom aldrig kommer att hända igen. Det kommer för alltid att finnas ett tomrum i honom som ingenting kommer att kunna fylla. Jag, som är otroligt sentimental och nostalgisk av mig, älskar naturligtvis detta. Jag får samma känsla som när jag läser The Great Gatsby; Gatsbys stora fester som på ytan är så eleganta och storslagna, men som egentligen bara bygger på en längtan att locka till sig något från en försvunnen tid; sin ungdomskärlek.

Jag är dessutom mycket svag för missanpassade, dekadenta överklassynglingar i filmen och litteraturen. Vackra och sorgsna, svåra att komma in på livet, på väg mot undergången. Som Gatsby, som Sebastian och som Henry i Den Hemliga Historien. Det är något mycket tragiskt och vackert över dem på en och samma gång. Och de är mycket svåra att släppa.

Still mute

Idag är jag, förutom hes, så trött att det känns som att jag har släpats efter en bil. Därtill har jag, i alla fall delvis, mig själv att skylla. Jag var ute igår - utan att prata dock. Det är B:s sista helg i Sverige på ett bra tag och det var faktiskt vår skyldighet att göra det vi gör bäst: dansa.

Jag hade med mig ett block för att kunna kommunicera utan röst och tänkte sammanfatta kvällen enbart genom mina anteckningar:

"Ni borde sitta bredvid varandra så att ni kan prata."

"Tjejerna är väldigt unga och killarna 30+?!"

"Fint att dansa med dig igen!"

"Jess och Rorys sång!"

"2 * Stone Roses!"

"Hon är Billies största fan!"

"Först O.C.-låten, sedan Death Cab = hyllning till Seth"

Japp, det var fint. Och jag vill tacka Gud för att vi fick höra Such Great Heights.

Don't speak

Idag kan jag inte prata alls. Skolsyster sa till mig att gå hem, för om jag viskar förstör jag stämbanden ännu mer. Börjar själv inse att den här dagen inte kommer att fungera, eftersom mina kollegor är sjuka och jag kommer att vara själv med barnen i eftermiddag. Jag blev så besviken på min chef när jag berättade för henne att jag nog bör gå hem. Hon log lite överseende och sa: "Tja, vikarien på X kan kanske stanna längre, du kan ju prata med henne." Jo, problemet är ju bara att jag inte kan prata alls. Eftersom jag blir ynklig när jag mår dåligt och därmed har nära till gråten, kunde jag inte svara henne alls, inte ens med en viskning. Som till exempel: "Ursäkta, är det inte du som är chef här? Jag visste inte att jag hade ansvar för att fixa vikarier."

Det är verkligen som skolsyster sa till mig: "Du måste ta hand om dig själv, för det är sannerligen ingen annan som gör det."

Schh..

Min mamma brukar säga att hon och jag är sammanlänkade, själsligt och framförallt kroppsligt. Hon känner av mina krämpor och jag märker mer och mer att jag ärvt hennes. Mamma brukar bli hes en gång om året - nu har även mina stämband tagit en time-out. Allt jag säger låter som en viskning eller i bästa fall en rosslande kråka som hamnat i målbrottet. Mer än vanligt lägger jag märke till hur mycket av mitt arbete som består av prat. Genomgångar, tröst, konfliktlösning, högläsning, prat med kollegor, prat med föräldrar, småprat med enskilda barn. Ofta pratar jag i princip oavbrutet nio timmar om dagen, med bara vissa minuter av tystnad. Och jag hör lika mycket prat själv. Om någon undrar varför jag är så dålig på att ringa till folk; här är svaret. Jag är sönderpratad.

Idag är jag bara en kropp på jobbet. På ett sätt är det skönt att ha ett legitimt skäl att vara tyst; på ett annat sätt känner jag mig helt meningslös.

Go Rory

En kommentar på (den svenska) säsongens första avsnitt av Gilmore Girls: jag ska spela in reprisen och se om när Rory, iklädd en herrkostym to die for, förför Mr. Gorgeous and Untouchable, Logan Huntzberger, med ärligt rakt-på-sak-snack och en flaska champagne. Jag ska se det om och om igen.
Det är min form av terapi.

Du skulle kunna vara vem som helst

Jag var ute igår, fylld av hela känslospektrat, från djupt svart, till pulserande rött, till rent vitt tillbaka till det svarta igen. Den lockhårige dj-mannen, som jag trodde var en house-kille (alla house-killar tycks vara Morrissey-män innerst inne), spelade alla låtarna som ligger bredvid min stereo just nu. Han spelade Such Great Heights. Han spelade Some Indulgence. Han spelade If I Ever Feel Better. För varje låt han spelade, sjöng med i, tryckte han kniven några centimeter längre in i hjärtat på mig, tills det blev för mycket, tills alla förträngda känslor började sippra ut, tills jag inte stod ut mer, utan fick fly därifrån innan tårarna började rinna mitt på dansgolvet. Jag hade kunnat stå där i 50 år. Det skulle inte förändra någonting. Men varje låt betydde allt just då.

Extas

Jag är på allvar helt extatisk! Anna Hellsten har tillsammans med några andra av Sveriges bästa skribenter startat en ny blogg: http://www.modernista.se/fountain/

Jag kan knappt tro att det är sant. Det är som att få läsa bibels fantastiska små notiser om allt från läppstift till äckelfärger all over again.

Robyn was here

Igår kväll var J och jag och såg Robyn på KB. Jag hade kunnat betala 200 spänn bara för att få höra det feministiska manifestet Who's That Girl? live. Som bonus fick jag nu klädbyten, Be Mine! två gånger, Neneh Cherry- och Leila K-covers och de snyggaste jäkla klackaskorna jag har sett.

Lost in translation

Min kollega Å (från Stockholm) och jag (från Småland) hittade ett gemensamt intresse/irritationsmoment när vi vaktade barn på gården igår eftermiddag: det svenska språket och hur man använder det. Jag är själv uttalad språkpolis och orsakade tillsammans med en kollega dålig stämning i vårt arbetslag för en tid sedan, då vi vägrade gå med på att skicka ut en föräldramöteslapp till föräldrarna där en annan kollega skrivit ordet "våran." Å drillar sin femårige son i att det heter e-gent-lig-en och inte ijenklijen. Språk är makt, menar hon, och det minsta man kan göra för barn är väl att ge dem verbal styrka?

Vi kom så småningom in på skånskan. Skånskan är en fin, men ofta ganska märklig dialekt. Här är några språkliga skånskheter som förbryllar Å och mig:

1) Sådant som får oss att kräkas:

a) Böjningen av verbet byta. Det heter byta - bytte - bytt, eller hur? Inte i Malmö. Här heter det byta - bytade - bytat. I början trodde jag att barnen sa så för att de inte visste bättre; när jag märkte att även vuxna säger så insåg jag att det var dialekt. Det innebär dock inte att jag känner mindre olust varje gång någon av mina elever säger: Jag har bytat kulor med Kalle.

b) Den hemmasnickrade konstruktionen av varsin; vars en. Och till och med vars två (!) Det heter: Alla får varsin kaka alt. Alla får två kakor var. Här säger man dock: Alla får vars en kaka alt. Alla får vars två kakor. Jag kan förstå hur konstruktionen kommit till, men i mina öron låter den ändå helt uppåt väggarna.

c) Böjningen av verbet lägga. Det heter lägga - lade - lagt. Gissa chocken första gången jag hörde den här meningen: Var lagg du min tröja? Som taggtråd genom öronen.

2) Sådant vi inte fattar:

Ett tallrik (tallriket), ett choklad (chokladet), ett tvål (tvålet) etc. Jag fattar bara inte.

3) Sådant som bara är roligt och som jag kommer på mig själv med att säga ibland:

Vissa konstruktioner av sammansatta ord, där man kastar in ett extra "a" eller "e" mellan orden. Typexempel: tjock-e-tröja, klack-a-skor, strump-e-byxor. Glömmer aldrig första gången jag hörde en 12-årig elev ropa följande till sin lärare:

- Men M, har du klackaskor på dig?!

Jag vet inte riktigt varför, men det är så gulligt på något sätt. Själv använder jag t ex ordet tjocketröja nästan varje dag:

-Maggan, måste jag ha jacka på mig?
-Nej, bara du tar på dig tjocketröjan är det lugnt!


(Förlåt alla eventuella skånska läsare om ni känner er förolämpade; feel free to gräva upp skit om småländskan och ge igen!)

Curly

Nu har jag rakt hår igen. Jag drog ut på kvällsrutinerna in i det sista igår kväll, för jag visste att det var den sista sucken. Stod framför spegeln och fingrade på lockarna lite innan jag gav upp och lade huvudet på kudden och släckte lampan. Idag tittade jag mig knappt i spegeln innan jag ställde mig i duschen.

Nu är jag ordinär igen.

Ibland älskar jag mitt jobb

Elev 1: Maggan, fanns det fiskar på dinosaurietiden?

Elev 2(Tvärsäkert): Ja-a, det fanns ju fiskar redan när jag föddes!

Frizzy

Jag har korkskruvslockar i håret. När min frisör hade klippt färdigt mig idag plockade hon fram locktången - "du har ju så långt hår att man kan leka lite nu." Yes! Jag kan inte se mig mätt på mina lockar och sörjer redan att jag kommer att sova bort dem inatt. Var så nöjd efter frsörbesöket att jag gick raka vägen in på Åhléns och köpte ett läppstift vid namn cherry wine. Sedan mötte jag upp med N, som jag inte träffat på flera veckor, och vi begav oss till Thai Thai och åt god och billig mat. Nu är jag sugen på fest. Men jag får nöja mig med årets första satsumas och ett avsnitt av Gilmore Girls. På tal om favoritserier läste jag förresten en liten artikel om Jared Leto, a k a Jordan Catalano i fantastiska grungeserien My So-Called Life som gick runt mitten av 90-talet, i Metro igår. Han sysslar tydligen med musik nu (bandet heter 30 Seconds to Mars, vilket inte låter så lovande.) Han var ack så fin då, men på bilderna i Metro var han så snygg att jag nästan började gråta.

Once in a blue moon

Månen är otrolig ikväll; stor, vit och full (tror jag.) Det är höst nu. Snart är det dags att läsa om Sent i November av Tove Jansson igen. Inledningen, som är en av de vackraste jag vet, förtjänar att uppmärksammas igen:

En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften.
Ett uppbrott kommer som ett språng! Med ens är allting förändrat och den som ska resa är rädd om varenda minut, han drar upp tältpinnarna och släcker glöden snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han springer medan han kränger ryggsäcken på sig och är äntligen på väg, plötsligt lugn som ett vandrande träd med varje blad i fullständig vila. Tältplatsen är en tom rektangel av vitnat gräs. Och senare på morgonen vaknar vännerna och säger: Han har gett sig av, det blir höst.

Lugn som ett vandrande träd. Om jag ändå kunde vara det åtminstone ibland.

Min helg har varit fylld av mammabesök (mys och tidiga morgnar) och tre Billie-spelningar. Kvällens spelning var på Glassfabriken och den gick i söndagslugnets tecken. Det var så finstämt att jag blev alldeles vemodig (och kände för att gå hem och citera Tove Jansson.) Bandet lystes endast upp av en röd lampa, ute var det mörkt och tjejen bredvid mig drack chai te som luktade så ljuvligt av kardemumma att doften fortfarande sitter kvar i mina näsborrar.

Nu ska jag ta en dusch, dricka Proviva och kanske hinna med ett avsnitt av En Förlorad Värld. Det skulle vara fint att drömma om en ung Jeremy Irons inatt.

magganochjosefine inc.

Jag varvar ner framför datorn. Kom precis hem från Panora, där Billie har haft releasefest för sin nya skiva och jag har spelat skivor offentligt för första gången på över fyra år. Eftersom jag är den jag är var jag såklart hemskt nervös innan. Men jag gjorde det, låt för låt, och kom ut hel på andra sidan. Och med fina fjärilar i magen. Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för dj Maggie.

Action!

Jag blev kär inne i personalrummet nyss. I en skådespelare. Han var med i en grupp på besök från dramatiska teatern och det lyste omkring honom. Han var i min ålder, lång, smal, vacker och med ett varmt leende på läpparna. När han pratade ("Finns det kaffe?") hade han den där speciella skådespelarrösten; klar, tydlig och som gjord för att berätta historier. Själv var jag okammad, röd om kinderna av sömnbrist, full av onödiga ord ("Oj, eh, ja, alla kaffekoppar är visst, typ, inne hos oss") och raka motsatsen till hans lysande uppenbarelse.

Och sen finns bara längtan kvar

Mitt nya söndagsnöje är att vandra omkring i Pildammsparken. Trots att jag bott i Malmö i drygt fyra år har jag fortfarande inte lyckats skapa mig någon riktig överblick av den parken. Nu irrar jag runt i cirklar och hittar hisnande Sagan om Ringen-vyer, romantiska broar, hängbjörkar och ett litet hus som såg ut som såg ut som ett pepparkakshus. Jättefint. Kanske är det mer spännande att inte ha någon överblick.

Igår var jag på fest med en hund och en fotomodell. Inte vardagsmat direkt, men hemskt trevligt. Jag uppskattade särskilt hunden, eftersom hon hade samma ansikte och blick som min hund hade. Efter festen gick vi till vardagsrummet Retro (utan hund.) "Vilket drag", tänkte jag när jag kom in. Ett jazz/hiphop-band hade releasefest och folk stod på borden och dansade. Vi klämde in oss i ett hörn på uteplatsen. Ungefär där gick något snett med min kväll. Mina två kompisar gick hem och jag blev kvar med den enas kompisar. Kände mig meningslös och fullständigt ointressant och gjorde mig beredd att sticka därifrån. Mötte J:s kompis A vid toaletten och bestämde mig för att stanna en stund till. Då, mitt i all hiphopjazz, ljöd plötsligt Some Indulgence med Embassy ur högtalarna och jag kände mig alldeles tillintetgjord och löjligt påmind. Lämnade stället. Råkade dra sönder mitt favorithalsband på vägen hem, som en prick över i:et. Avslutade kvällen med Conan och ostbullar från Donau. It's just the way it is.

The World According to Pablo

www.lejonlinn.com

Så här ser den ut, Billies nya skiva som just nu spelas i min stereo för första gången "på riktigt." Jag har lyssnat på den två gånger i rad och får en liten klump i halsen. Vissa av låtarna har präglat min vardag sedan i våras, vissa är nya och vackra redan efter två lyssningar. Det är en underbar, sorgsen, viktig skiva. Jag är stolt över Billie.

Feminista

B (nej, inte som i Buffy) skickade mig följande länk om Buffy och feminism:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=470468&previousRenderType=3

Right on!

Det är fredag, det är brittsommar och jag missade Billie i P3 eftersom jag spelade king-out på skolgården (under tvång.) Förhoppningsvis har jag spelat in det, så att jag kan uppleva det senare.

Let's pretend we're bunny rabbits

Det här kan låta som något stulet ur en sådan där präktig Barn talar till Gud-bok eller dylikt, men jag svär, det är alldeles sant.

Jag och min kollega A har drama med ettorna. Vi sitter i en ring och gör en övning som går ut på att en elev ska beskriva ett ord och så ska resten gissa vilket ordet är. O har precis beskrivit ordet kudde med att "man kan lägga saker under den." Jag frågar honom vad man kan lägga under den och han svarar blommor, vilket leder oss in på att man kan plocka sju sorters blommor och lägga dem under kudden midsommarnatten - "och vem drömmer man om då?", säger A. H lyser upp i ansiktet, räcker ivrigt upp handen och svarar: "Påskharen!"

Jag och A fattar inte direkt hur fantastiskt roligt detta är, utan A säger: "Nej, det gör man definitivt inte!" Då räcker H upp handen igen, med ett ansiktsuttryck som säger "NU vet jag!", och säger: "Gud!" Då kan inte jag hålla mig längre utan börjar skratta högt (jag har dessutom börjat visualisera hur en dröm om Påskharen skulle se ut.) A börjar också skratta och E räcker upp handen och säger ett självsäkert: "Jesus!" Jag skrattar nu så att jag gråter, Anita håller på att krevera och barnen...tittar på oss med frågande miner. Eftersom vi inte kan sluta börjar H se lite sur ut och säger ett demonstrativt: "Men sluta nu, nu fortsätter vi." Samtidigt håller lille S upp händerna i luften och gör tecknet vi gör i vår klass när det ska vara tyst. Det var pricken över i. Tack och lov skulle vi gå till maten just då, så vi fick lov att bryta lektionen. Jag var alldeles blöt i hela ansiktet efteråt. Så här stor humor upplever man sällan på riktigt.

En helt egen vattenvärld

Jag såg Wes Andersons The Life Aquatic with Steve Zissou igår - äntligen, får man väl säga. Både Rushmore och The Royal Tenenbaums ligger mig varmt om hjärtat så jag gillade ju Life Aquatic redan innan jag sett den. Jag är sällan kritisk mot saker jag redan bestämt mig för att gilla.

Och Life Aquatic var fin, lågmält rolig och komplett tokig. En medelålderskris kryddad med röda mössor, Bill Murray (respekt), specialtillverkade Adidas, Jeff Goldblum (cool), fantasifiskar, knallpulverpistoler och lite fader/son-bonding. Det var dock först i slutet, när hela besättningen på Zissous båt befinner sig i en (yellow) ubåt och äntligen hittar vad de letat efter, som jag kände det där ordentliga stynget i hjärtat. Med Sigur Ros som ackompanjemang blev plötsligt pojkäventyrssagan allvarlig.

Tala ur skägget

Dan: Please tell me the truth.
Alice: Why?
Dan: Because I'm addicted to it, because...without it we're animals.

Jag älskar Closer. Älskar.

Orsak till nostalgi

Was it really worth going out like that? See I'm moving on and I refuse to turn back. See all of this time, I thought I had somebody down for me. It turns out, you were making a fool of me.

J kom över igår kväll på höga klackar och doppade madeleinekakan i lindblomstéet så att det stänkte om det. "Jag har en låt från Växjö", sa hon och ställde sig och smusslade vid stereon. Plötsligt ljöd klockspelsintrot till It's Not Right (but It's Okay) med Whitney Houston ur högtalarna. Gåshud över hela kroppen.

Växjö, hösten 1999. Jag och J hade precis varit ute och gått runt Knutsgård och löven hade blivit alldeles gula och orange. När vi kom hem lyssnade vi på bibel-skivan, som vi båda fått efter att ha betalat in en blygsam summa pengar för en prenumeration på tidningen med samma namn (som var döende och i behov av prenumeranter no matter what.) Otroligt snyggt omslag av Liselotte Watkins och en fin samling låtar av bland andra Built to Spill, Dot Allison, Pavement, Suede och så Whitney Houston. Vad vi lyssnade på den skivan. Den var en skatt. Och hela det där året, 1999, var bara så överväldigande, på mycket bra sätt och på mycket dåliga sätt.

Låten. Anna Hellsten beskriver det så bra i hej då-numret av Pop (för övrigt en av de bästa recensioner jag läst): It's Not Right (but It's Okay) handlar om känslan som infinner sig efter att chocktillståndet lagt sig, när man lagt tillbaka kniven i kökslådan, när man bränt kärleksbreven och rivit sönder fotografierna, när man skrikit och svurit och hatat och förbannat, när man gråtit så mycket att man svimmat av trötthet. Allt det där är redan gjort, nu är det dags att få tillbaka värdigheten. Precis i det ögonblicket börjar It's Not Right (but It's Okay.) Det är det iskalla lugnets sång.

Den satte standarden för hela kvällen (styrka!) och vi klapprade bort till Retro, där helt plötsligt Billie the Vision spelades på dansgolvet och vi tre nästan svimmade kollektivt. Jag föll för blotta anblicken av en kille med synfel och starka glasögon (fetisch), men han var redan tagen. Retro är perfekt, stort och runt, massvis med bord och fina människor, bra musik och minidansgolv i källaren. Vårt nya vardagsrum, som J säger.

"I don't know"

Jag har kommit på en sak till som förenar Lost in Translation, Garden State och Eternal Sunshine of the Spotless Mind: slutscenerna/sensmoralen. Det slog mig när jag såg om Eternal Sunshine i går natt. Alla tre slutar med ett ärligt och kanske ändå lite hoppfullt "I don't know." Bob viskar något ohörbart i Charlottes öra innan han lämnar henne och Tokyo; Large frågar "So now what?" innan han kysser Sam på flygplatsen; Clementine förklarar för Joel att hon säkert kommer att tröttna på honom och känna sig fångad igen för det är så hon fungerar och han säger "okey" och ler. Den där ovissheten om framtiden. Att man aldrig kan veta. Att man fortsätter ändå. Den är så sympatisk.