Once in a blue moon

Månen är otrolig ikväll; stor, vit och full (tror jag.) Det är höst nu. Snart är det dags att läsa om Sent i November av Tove Jansson igen. Inledningen, som är en av de vackraste jag vet, förtjänar att uppmärksammas igen:

En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften.
Ett uppbrott kommer som ett språng! Med ens är allting förändrat och den som ska resa är rädd om varenda minut, han drar upp tältpinnarna och släcker glöden snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han springer medan han kränger ryggsäcken på sig och är äntligen på väg, plötsligt lugn som ett vandrande träd med varje blad i fullständig vila. Tältplatsen är en tom rektangel av vitnat gräs. Och senare på morgonen vaknar vännerna och säger: Han har gett sig av, det blir höst.

Lugn som ett vandrande träd. Om jag ändå kunde vara det åtminstone ibland.

Min helg har varit fylld av mammabesök (mys och tidiga morgnar) och tre Billie-spelningar. Kvällens spelning var på Glassfabriken och den gick i söndagslugnets tecken. Det var så finstämt att jag blev alldeles vemodig (och kände för att gå hem och citera Tove Jansson.) Bandet lystes endast upp av en röd lampa, ute var det mörkt och tjejen bredvid mig drack chai te som luktade så ljuvligt av kardemumma att doften fortfarande sitter kvar i mina näsborrar.

Nu ska jag ta en dusch, dricka Proviva och kanske hinna med ett avsnitt av En Förlorad Värld. Det skulle vara fint att drömma om en ung Jeremy Irons inatt.