Orsak till nostalgi

Was it really worth going out like that? See I'm moving on and I refuse to turn back. See all of this time, I thought I had somebody down for me. It turns out, you were making a fool of me.

J kom över igår kväll på höga klackar och doppade madeleinekakan i lindblomstéet så att det stänkte om det. "Jag har en låt från Växjö", sa hon och ställde sig och smusslade vid stereon. Plötsligt ljöd klockspelsintrot till It's Not Right (but It's Okay) med Whitney Houston ur högtalarna. Gåshud över hela kroppen.

Växjö, hösten 1999. Jag och J hade precis varit ute och gått runt Knutsgård och löven hade blivit alldeles gula och orange. När vi kom hem lyssnade vi på bibel-skivan, som vi båda fått efter att ha betalat in en blygsam summa pengar för en prenumeration på tidningen med samma namn (som var döende och i behov av prenumeranter no matter what.) Otroligt snyggt omslag av Liselotte Watkins och en fin samling låtar av bland andra Built to Spill, Dot Allison, Pavement, Suede och så Whitney Houston. Vad vi lyssnade på den skivan. Den var en skatt. Och hela det där året, 1999, var bara så överväldigande, på mycket bra sätt och på mycket dåliga sätt.

Låten. Anna Hellsten beskriver det så bra i hej då-numret av Pop (för övrigt en av de bästa recensioner jag läst): It's Not Right (but It's Okay) handlar om känslan som infinner sig efter att chocktillståndet lagt sig, när man lagt tillbaka kniven i kökslådan, när man bränt kärleksbreven och rivit sönder fotografierna, när man skrikit och svurit och hatat och förbannat, när man gråtit så mycket att man svimmat av trötthet. Allt det där är redan gjort, nu är det dags att få tillbaka värdigheten. Precis i det ögonblicket börjar It's Not Right (but It's Okay.) Det är det iskalla lugnets sång.

Den satte standarden för hela kvällen (styrka!) och vi klapprade bort till Retro, där helt plötsligt Billie the Vision spelades på dansgolvet och vi tre nästan svimmade kollektivt. Jag föll för blotta anblicken av en kille med synfel och starka glasögon (fetisch), men han var redan tagen. Retro är perfekt, stort och runt, massvis med bord och fina människor, bra musik och minidansgolv i källaren. Vårt nya vardagsrum, som J säger.