En förlorad värld

För en tid sedan köpte jag dvd-boxen Brideshead Revisited, en brittisk dramaserie från 1981 som bygger på Evelyn Waughs roman med samma namn. Det är en outsägligt vemodig och sorgsen berättelse som utspelar sig på 20 -talet och handlar om de båda vännerna Charles (Jeremy Irons) och Sebastian (Anthony Andrews). De möts för första gången vid universitetet i Oxford, där den ambitiöse studenten Charles blir omedelbart fascinerad och betagen av Sebastians dekadenta och bohemiska överklasslivsstil. Efter deras första möte lever de i ett slags symbios, som ett slags 20-talets slackers, men istället för utvuxna frisyrer, skräpmat och dataspel är attributen snygga vita eller beige kostymer, skolk, picknickar med champagne och tusentals cigaretter. De tillbringar mycket tid på Sebastians föräldrars gods, Brideshead, där de fördriver tiden med att bara...vara. Charles storögda beundran för Sebastian får snart nog sina törnar och symbiosen börjar krackelera då Sebastians alkoholintag och sorgsenhet bara ökar. Men deras starka kärlek finns ändå kvar (om den är sexuell får man sjäv spekulera i, jag tycker snarare att den står över allt jordisk.)

20-talet skildras ofta i böcker och filmer som ett dubbelbottnat årtionde; brustna illusioner blandat med ett nästan krampaktigt försök att samtidigt hålla fast vid festen och det ljuva livet. Den svenska översättningen av Brideshead Revisited, En Förlorad Värld, känns för en gångs skull helt relevant. För, Charles, som är berättaren, är hela tiden medveten om att allt som händer honom aldrig kommer att hända igen. Det kommer för alltid att finnas ett tomrum i honom som ingenting kommer att kunna fylla. Jag, som är otroligt sentimental och nostalgisk av mig, älskar naturligtvis detta. Jag får samma känsla som när jag läser The Great Gatsby; Gatsbys stora fester som på ytan är så eleganta och storslagna, men som egentligen bara bygger på en längtan att locka till sig något från en försvunnen tid; sin ungdomskärlek.

Jag är dessutom mycket svag för missanpassade, dekadenta överklassynglingar i filmen och litteraturen. Vackra och sorgsna, svåra att komma in på livet, på väg mot undergången. Som Gatsby, som Sebastian och som Henry i Den Hemliga Historien. Det är något mycket tragiskt och vackert över dem på en och samma gång. Och de är mycket svåra att släppa.