Och sen finns bara längtan kvar

Mitt nya söndagsnöje är att vandra omkring i Pildammsparken. Trots att jag bott i Malmö i drygt fyra år har jag fortfarande inte lyckats skapa mig någon riktig överblick av den parken. Nu irrar jag runt i cirklar och hittar hisnande Sagan om Ringen-vyer, romantiska broar, hängbjörkar och ett litet hus som såg ut som såg ut som ett pepparkakshus. Jättefint. Kanske är det mer spännande att inte ha någon överblick.

Igår var jag på fest med en hund och en fotomodell. Inte vardagsmat direkt, men hemskt trevligt. Jag uppskattade särskilt hunden, eftersom hon hade samma ansikte och blick som min hund hade. Efter festen gick vi till vardagsrummet Retro (utan hund.) "Vilket drag", tänkte jag när jag kom in. Ett jazz/hiphop-band hade releasefest och folk stod på borden och dansade. Vi klämde in oss i ett hörn på uteplatsen. Ungefär där gick något snett med min kväll. Mina två kompisar gick hem och jag blev kvar med den enas kompisar. Kände mig meningslös och fullständigt ointressant och gjorde mig beredd att sticka därifrån. Mötte J:s kompis A vid toaletten och bestämde mig för att stanna en stund till. Då, mitt i all hiphopjazz, ljöd plötsligt Some Indulgence med Embassy ur högtalarna och jag kände mig alldeles tillintetgjord och löjligt påmind. Lämnade stället. Råkade dra sönder mitt favorithalsband på vägen hem, som en prick över i:et. Avslutade kvällen med Conan och ostbullar från Donau. It's just the way it is.