Du skulle kunna vara vem som helst

Jag var ute igår, fylld av hela känslospektrat, från djupt svart, till pulserande rött, till rent vitt tillbaka till det svarta igen. Den lockhårige dj-mannen, som jag trodde var en house-kille (alla house-killar tycks vara Morrissey-män innerst inne), spelade alla låtarna som ligger bredvid min stereo just nu. Han spelade Such Great Heights. Han spelade Some Indulgence. Han spelade If I Ever Feel Better. För varje låt han spelade, sjöng med i, tryckte han kniven några centimeter längre in i hjärtat på mig, tills det blev för mycket, tills alla förträngda känslor började sippra ut, tills jag inte stod ut mer, utan fick fly därifrån innan tårarna började rinna mitt på dansgolvet. Jag hade kunnat stå där i 50 år. Det skulle inte förändra någonting. Men varje låt betydde allt just då.