Alldaglighet och Keanu

Idag har jag: nästan börjat gråta på väg till jobbet för att bussen aldrig kom och jag höll på att blåsa bort i stormvindarna, varit blasé under två utvecklingssamtal (jag tror inte att det märktes så mycket), jobbat i vårt fina bibliotek, beställt böcker till vårt fina bibliotek, sprungit upp och ner för skolans tre trappor allt för många gånger, sett Snygga Pappan i min klass i vass kostym, varit snäsig mot min chef igen (I have to learn to bite my tongue!), fått tre kramar av klassens hyperaktiva lilla pojke, ätit god mat från Norman's Deli, två hembakta lussekatter och däckat i soffan.

Ikväll ska jag: titta lite på The Matrix på tv, för det är trots allt en av världens snyggaste filmer. Scenen när Neo och Trinity målmedvetet stegar in i den där foajen och skjuter sönder allt är något av det coolaste jag vet. Jag kan inte få nog av Keanu. Jag vet, jag vet, han är träaktig och stel och Gud vet vad, jag vet, jag har hört det förut. Men Keanu är mörk, sur och bitter, på riktigt och i sina roller (kombinerat med schyst kostym och kedjerökning i Constantine), and I like it. Jag har gillat honom sedan hångelscenen på surfbrädan i Point Break, som jag och mina kompisar såg åtskilliga gånger på högstadiet.