Mark Kozelek, KB, 5/12-05

- Oh, go right on. It's not that important.

Mark Kozelek står på KB:s scen och fingrar lite på gitarren när någon i publiken börjar prata högljutt. Ett argt "schh!" hörs från någon annan i publiken och det är då Mark tittar upp från golvet, ler lite och fäller ovanstående kommentar. Han låter inte det minsta arg eller ironisk. Bara väldigt ödmjuk, och kanske lite uppgiven. Han ser mycket trött ut och påminner faktiskt lite om Michael Douglas i vissa vinklar.

När jag kommer till KB har jag haft en usel måndag. Jag försöker svälja bort illamåendet och anstränger mig för att kunna förstå att sångaren i Red House Painters finns i byggnaden. Så kommer han in på scenen, en helt vanlig måndagskväll då jag lika gärna hade kunnat sitta hemma och titta på Cityakuten som vanligt. Han tittar inte på oss, utan börjar spela introt till vackra Grace Cathedral Park. Jag undrar om han inte inledde med den låten förra gången jag såg honom också. Det känns lite overkligt att höra den där speciella rösten på riktigt igen. Mark Kozelek är ju upphöjd i min (och många andras) värld. Det är lite speciellt att gå på konsert och höra låtar som varit så otroligt viktiga för en under en viss period i ens liv. Man har lyssnat på dem så mycket att de för alltid finns inom en; de ligger latenta i ens medvetande. Att höra dem igen, för första gången på länge, väcker känslor - minnen - till liv.

Ungefär tjugo minuter in i konserten kommer den, låten han inte spelade sist: Katy Song. Han kör den helt akustiskt och den låter inte alls som på skivan, men orden och stämningen är den samma. Jag försöker ta in den på samma sätt som man försöker uppskatta vitsipporna på våren - här och nu, bara för ett litet tag.

Glass on the pavement under my shoe,
without you, is all my life amounts to.

En av världens mest sorgsna textrader? I should think so.

Mark spelar mest gamla Red House Painters-låtar, vilket gör mig positivt överraskad. Han är lågmäld och sympatisk. Han spelar All Mixed Up! Han ursäktar sin trötthet med att han var tvungen att åka till "Fucking Helsinki last night", skrattar lite och säger att han är så borta att han knappt vet vad han heter.

Mot slutet av konserten kommer en helt makalös version av Ruth Marie och jag tänker att nu är allt fulländat. Då drar han till med Mistress som extranummer. Is längs ryggraden. Han ser svimfärdig ut när han går av scenen. Jag tar min jacka och ska precis gå när han kommer ut en tredje gång. Han skakar på huvudet, skrattar till och säger:

- Fuck you guys, I don't even know what I'm doing here.

Sedan börjar han spela igen och jag tror nästan inte mina öron när jag hör att det är Revelation Big Sur. Jag älskar den och hade aldrig väntat mig att få höra honom spela den live. Det är nästan magiskt.

And you're the dark of our home,
but still the home that I feel won't let up
or let go.
And this I'm certain,
and this I'm certain.

Han avslutar låten abrupt, mumlar ett "thank you" och så är han borta.