Lisa för själen

Sådärja, då har man surat sig igenom en arbetsvecka till. Mitt humör blir inte direkt bättre för var dag som går. Idag, när jag satt på personalrummet och skrev en utvärdering av vår lärarstudent (sjukt att jag utvärderar studenter, I guess I’m all grown up now. En annan student på skolan frågade om jag ville vara hennes handledare nästa termin, eh.) och utbrast: ”Det här är det sämsta jag skrivit i hela mitt liv!”, tittade L på mig och sa: ”Du blir bara svartare och svartare för varje dag. Det är rätt intressant att se.” Det är å ena sidan ganska komiskt att jag, som kan klä in nästan alla känslor i skratt, helt plötsligt blir ansedd som svartsynt. (Alltså jag är ju det allt som oftast, men hur förbannad/ledsen/förtvivlad jag än är får jag ändå höra att jag "alltid är så glad".) Å andra sidan är det ganska jobbigt att varje morgon vakna med ett ”åh nej” i kroppen.

Varje moln har ju dock en silverkant. Ibland är det asjobbigt att jobba med barn när man mår dåligt, men oftast, nästan jämt faktiskt, har de en förmåga att få fram en "här och nu"- känsla som sopar undan det dåliga för ett tag. Jobbet kan vara en egen verklighet ibland, som existerar mellan det riktiga livet på morgonen och på kvällen. Ibland ett andrum, ibland en svart sörja.

Idag hade alla förutsättningar att bli en dålig dag. Min kollega var sjuk, vilket innebar övertid och en ensam eftermiddag med barnen för mig. Flera stycken på en annan avdelning var också sjuka och deras barn skulle därmed bli min och en vikaries ansvar. Mitt humör gjorde att jag inte orkade höra vissa lastgamla diskussioner om vissa barn i personalrummet. Lägg till två rastvakter, magont och utvecklingssamtal och, ja, det vore synd att säga att jag var peppad i morse. Så, på middagsrasten, kom J, en sexårig, mycket speciell, hyperaktiv pojke i min klass och ropade: ”Maggan, kolla, kolla, kolla, jag har en fotboll!!! Ska vi spela?!" What the hell, tänkte jag, som annars brukar stå och frysa på skolgården, och sparkade bollen till honom. Det är mycket rörande och stor humor att se sexåringar spela fotboll. Koordinationen är inte den bästa och varje passning kräver koncentration till tusen. Så fort jag sköt en boll till honom tog han ner den med handen så att den låg stilla, för att sedan skjuta iväg den. Hela tiden med uppspärrade, knallblå ögon och halvöppen mun. Vi sprang runt hela skolgården och bara sparkade bollen till varandra och jag kände hur jag liksom slappnade av i hela kroppen. J var så otroligt glad över att jag spelade med honom att han nästan slog knut på sig själv och just då kunde inget kännas finare. Vi hamnade på fotbollsplanen och några av mina killar i tvåan som tränar med MFF, alltid spelar fotboll på rasterna och är dåliga förlorare, hängde på och spelade och jag blev så rörd över det överseende de hade med J. De passade till honom, sa inget dumt åt honom när han tog bollen med händerna och skrattade inte bakom hans rygg. Just där, just då, kunde inget vara finare.

Efteråt var jag så förvånad över hur roligt det var att spela fotboll – jag har ju alltid avskytt det förut. Jag tänker på kompisgänget i Vårt Hemliga Liv, som samlas på en gräsplätt vid havet i Melbourne och spelar fotboll i nästan varje avsnitt. Killar, tjejer, advokater, läkare, dagdrivare. Alla tillsammans. Pratar lite, spelar lite, släpper allt annat för en stund. Så skulle jag också vilja ha det.

(Basket går också bra.)