I get a kick out of you

Igår var jag vaken i nästan exakt 24 timmar och dansade i nästan exakt fyra av dem. Varför då? Jo, så går det när man arbetar från tidig morgon, upptäcker att telefonen är sönder när man kommer hem och ägnar tiden åt Telia istället för att vila och sedan hastar iväg på popklubb och dansar till tidig morgon. Var det vilken popklubb som helst? Nej.

Igår var det Erlend Öyes kväll.

Vi gick till Crush redan innan elva eftersom det borde ha varit kö - alla borde älska Erlend. Det var det knappast, men jag kunde i alla fall koppla av och tänka: "I'm in!" Sedan kom han så småningom gående mot dj-båset; lång, smal som en sticka, lockhårig och iklädd en senapsgul t-shirt, en färg som han nog är ganska ensam om att kunna bära upp. Ja, glasögonen var såklart på också, så min fetisch fick sin näring. Från det att han började spela dansade man inte med sina vänner, bara; man dansade med Erlend. För det var extremt svårt att ta blicken från denna fina uppenbarelse. Jag borde egentligen kalla honom DJ Kicks, för det var det han var. Proffs ut i fingerspetsarna, sjungandes med i låtarna han spelade. Några rader ur en Smiths-låt här, några fina ord på norska där (Nu har jeg kommit hele vägen från Bergen till Malmö och så vill ni ikke ha mig?! strax innan refrängen i Human Leagues Don't You Want Me.) Vilken eufori! Jag föll handlöst, särsilt när han avslutade med att sjunga Wicked Game - en av världens bästa låtar. Och med hans sammetsröst blev den så sorgsen.

Oj, oj, flicka, jag tror jag är kär.

Senare dansade jag till I'd Rather Dance With You och fick återigen bekräftat att den är en av världens mest perfekta låtar.

Vet jag ens vad jag heter idag? Nej.