En dag

Sammandrag av dagen som redan borde ha tagit slut vid det här laget.

Sov sju timmar i natt. Det var längesedan sist. Tanken på det gjorde mig lite uppåt och jag steg upp och tvättade 1000 maskiner tvätt. Ibland älskar jag att tvätta. Känslan av att börja om med rena kläder, lakan, handdukar. Ordning och reda. Det regnade inte - konstigt! - och jag begav mig ner på stan för att hämta beställda böcker på biblioteket. Slank in på H&M och köpte en slapp, lila klänning för en billig peng. På biblioteket hade mina reservationer gått ut redan och det är bara 14 på kö till boken jag skulle hämta. Kul.

På vägen hem tappade jag sugen någonstans i höjd med Åhléns vid Triangeln och hängav mig i att tänka på allt som kan gå snett i mitt liv. Dissekerade mig själv och kom fram till att jag är tröttsam både för mig själv och andra och att jag borde renoveras.

Väl hemma igen fixade iTunes fram Hey Ya med Obadiah Parker. Den är gamla nyheter vid det här laget, men inte mindre bra för det. Och faktum är att Obadiah Parkers version krävdes för att uppfatta hur sorgsen texten faktiskt är. Det går inte riktigt i Outkasts mer hysteriskt euforiska version, hur grym den än är. Ex:

We stick together
Oh, we stick together
But seperate's always better when there's feelings involved.
If what they say is "Nothing is forever".
Then what makes, then what makes, then what makes
then what makes love exception?
So why oh, why oh, why oh, why oh, why oh
Are we so in denial?
When you know we're not happy here.

Sedan satte jag mig i soffan för att kolla på Little Children. Jag varvade det med att prata med N, mamma, pappa, gå till Konsum, äta, kolla på Eddie Izzard, och nu, klockan två, har jag äntligen sett klart filmen. Den var hemskt bra: opersonlig amerikansk förort där människor är välbärgade och rädda för det onormala (som att en blottare flyttar in) och så en otrohetshistoria ur de otrognas perspektiv, vilket ju innebär att man ska förstå dem. Jag har blivit så extremt känslig för otrohet (även om jag aldrig direkt tyckt att det varit en bra idé.) Fastän det bara är på film känns det som att det drabbar mig och jag blir lite rädd och illamående. Det som känns mest jobbigt är att den icke-otrogna parten går omkring och tror att allt är bra. Hon/han ligger bredvid sin man/fru i sängen på natten och sover lugnt medan frun/mannen stirrar ut i luften och önskar sig bort/hatar sin tillvaro. Grymt liv. Det gör mig ledsen.


Men se filmen. Lite American Beauty/Happiness-light och ganska mycket In The Bedroom (Todd Fields första film, mycket bra den också.) Slut på namedropping och dagsreferat. Dags för bok i sängen. Omläsning är allt jag ägnar mig åt nu. Det blir nog Märta Tikkanen. Och, japp, det regnar igen.

PS. Jag kan tänka mig att bli Kate Winslet i stället.