Add caffeine and this is what happens

Jag har druckit kaffe igen. Lite rädd nu. Kaffe och ingen sömn kan inte gynna nerverna. Men det krävdes för att orka betala räkningar för pengar som egentligen inte finns. Pearl Jam slumpades just fram i min dator. I got a bomb in my temple that is gonna explode, I got a sixteen gauge buried under my clothes, I play...Once upon a time I could control myself, once upon a time I could lose myself, yeah. Passande.

I natt såg jag Helen Mirren när hon för sista gången spelade Detective Superintendent Jane Tennison i I Mördarens Spår, i mina ögon den bästa brittiska kriminalserie som visats på tv. Helen/Jane är så fruktansvärt bra! Fastän hon är ensam, nedbruten och alkholiserad i dessa sista episoder är hon fortfarande tuffast och smartast. Samtidigt så sårbar på något vis. Trots det låter hon ingen knäcka henne, i alla fall inte offentligt. Jag älskar hennes uppenbarelse när hon samlar ihop sig och reser sig igen efter en mental örfil. Samma snörp på munnen, knyck med nacken och stålblick som Emily Gilmore brukar visa upp. Jane är självklar, i all sin misär. En verklig förebild.

Rasande snygg också.

En annan britt värd beundran och respekt är Stephen Fry, vars program om sin (och andras) manodepressivitet sändes på SVT förra veckan (mycket intressant.) Han är en av mina gamla hjältar och jag hade kunnat göra ganska mycket för att få ynnesten att hänga med honom och Hugh Laurie under deras glansdagar. Hela Frys uppenbarelse med blazer, en blandning av sorgsenhet och humor och ett slags evig pojkaktighet trots att han är 50 fyllda är mycket sympatisk. Och att han är så vansinnigt brittisk. Han har en läsvärd webbplats också.

Manchild.

Helen Mirren och Stephen Fry skulle gärna få vara mina vänner.

Nu önskar jag att jag kunde försvinna jag-vet-inte-vart, men i stället ska jag plugga till en omtenta. Jag skulle kunna kräkas över den (och mycket annat) och då har jag ändå spyfobi.