Min generations tröst

Igår vaknade jag helt försvarslös mot mina krämpor, det grå vädret och livet i allmänhet. Det fanns inga bra tankar att famla efter. För att göra det hela ännu lite värre gjorde jag det jag brukar göra när jag är extra taskig mot mig själv: bildgooglade kända skådespelerskor och artister jag tycker är snygga och jämförde dem med mig själv. Jag är mer än tio år för gammal för att hålla på med sådant destruktivt beteende, jag vet, men det är så lätt hänt att förlora sig i vackra ben, bröst, armar, ögon, leenden.

När det stod mig upp i halsen kände jag att goda råd var dyra och det var dags att vända om jag inte skulle sjunka ännu några snäpp, ställa in kvällens Säkert!-konsert (hemskt bra), raka av mig håret och stänga in mig på vinden. Det var dags att plocka fram Gilmore Girls.

Jag tror att jag skrivit det förut, men redan inledningsscenen av pilotavsnittet, med kameraseglingen över Stars Hollow och Lorelei, som promenerar mot Luke's till tonerna av The La's There She Goes, framkallar stora känslor hos mig. Hisnande, nästan. Nu har jag sett sex avsnitt och har gråtit lite till varje, bara för att det är så smart, starkt, roligt och BRA. Det finns inte ord för hur mycket jag älskar varje aspekt av denna serie, särskilt Lorelei. I wanna be you, I wanna be you, I wanna be you, you, you. Hon får mig att må bra.