Jag tänker på tidigare i kväll, då jag var ensam kvar på skolan med två sexåringar som ännu inte hade blivit hämtade. Klockan var strax efter halv sex, skolan var alldeles mörk och tyst och vi tre satt vid det enda upplysta bordet i matsalen. Jag var trött, hungrig, grinig och, som så ofta, fast i min egen värld. Så tittade jag på dem, som varit i skolan sedan 7.30 på morgonen. De satt där på var sin stol som små minimänniskor med benen dinglande och armbågarna lutade på bordet i hakhöjd. De spelade Uno (och kunde alla regler!), tittade koncentrerat på sina kort, skrattade, småpratade och var helt uppslukade av vad de höll på med. Deras sorglöshet var slående. Jag kände att jag avundades den och, faktisk, smittades lite av den för några minuter.
(Detta resulterade i att jag blev utklassad i Uno av två sexåringar.)
God natt.
tisdag, december 04, 2007
Slukad
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ärligt talat, det stockade sig verkligen i halsen när jag läste detta. längtan tillbaka till barndomen kan ibland bli outsägligt stor.
absolut! jag tänker ofta på ett avsnitt i "naiv. super." där hubudpersonen skriver att han som liten åkte skidor tills han svimmade, för att han hade så kul att han glömde att äta. det är fantastiskt.
Skicka en kommentar