Nostalgi

När jag bodde i Växjö för vad som redan känns som en evighet sedan, brukade jag med jämna mellanrum gå hem till min vän S och äta scones. Det var lite av en ritual för oss. Vi åt, blev sjukt mätta och pratade, mycket. Sconesreceptet kom från hemkunskapsboken och S bytte ut ungefär allt vitt mjöl mot grova varianter (hardcore). Vi åt dem varma med messmör och gurka. Jag glömmer aldrig smaken.

Idag gjorde jag egna scones för första gången på jag vet inte hur många år. Jag bytte bara ut hälften av vetemjölet mot grahamsmjöl (mesigt, jag vet) och åt Stureost och lemoncurd till. Det blev inte lika gott som förr, men det dög.

New shoes (tvi!)

Gah, jag behöver nya gympaskor! Sulorna på mina trotjänare sedan två (tre?) år, vitröda Onitsuka Tiger Mexico, börjar bli tunna som bakplåtspapper och det gör mig lite skraj. Tänk om jag vaknar en dag och upptäcker att jag står utan skor! Eftersom jag är tillbaka i 90-talet kan jag inte tänka mig något annat än gympaskor. Var inne en runda på Vagabond idag och ville nästan sticka ner fingrarna i halsen. Spetsigt skinn, blä. Ingenting för mig (not that there's anything wrong with it!)

Kanske klassikerna:

Eller:


(Drömmar. Too expensive.)

Dagens låt

Min iPod slumpade fram Turn My Way med New Order på min springtur nyss. Mycket bra låt; Bernard Sumners evigt unga stämma matchas fint av Billy Corgans karaktäristiska dito. Innan jag kom på att jag blir sinnessjuk av att inte jobba och ha rutiner brukade jag sympatisera mycket med texten också:

I don't wanna be like other people are
Don't wanna own a key, don't wanna wash my car
Don't wanna have to work like other people do
I want it to be free, I want it to be true.

Äh, jag kan fortfarande romantisera det där. Att inte vilja det samma som massan. Det är bara det att det inte passar mig och det gör faktiskt ingenting.

Up with people

Det är en blåsig oktobersöndag i Malmö och jag har sovit tre timmar inatt. Humörsvängningarna vet inga gränser och efter några timmar av total ynklighet är jag just hyperaktiv av trötthet. Alla låtar är skitbra! Stone Roses! Scissor Sisters! Och där kom solen, pyttelite! Igår beställde J och jag kläder från vårt favoritföretag, H&M. Det har ingen av oss gjort tidigare. Spännande! Jag ville köpa ett antal klänningar, men stannade vid en stickad grå väst. Varför då?, kan man fråga sig. Jo, för att jag läser till bibliotekarie alternativt för att jag tänker mig den med svart polo under och vips, hello Ali MacGraw i Love Story. (Jag är inte så säker på att hon har på sig just det där, men stilen.)
Ikväll ska jag se Hellboy, för jag missade den när den gick på tv i veckan. Jag älskar sådana filmer. Okej, andas nu.

Idolvarning

Jag kan inte komma över humorn i att Alex Schulman faktiskt hade U2:s I Still Haven't Found What I'm Looking For som utgångsmarsch på sitt marängbröllop igår. Att våga! Smaka på det här, liksom:

I have climbed highest mountain
I have run through the fields
Only to be with you
Only to be with you

I have run
I have crawled
I have scaled these city walls
These city walls
Only to be with you

But I still haven't found what I'm looking for.

(Att jag själv sedan förmodligen skulle vilja hänga mig i närmsta träd om min blivande make skulle vilja spela den på vårt bröllop - humor eller ej - kan vi ju bortse från. Jag vet inte hur sunt det är att låta humor och ironisk effekt styra ens liv så genomgående. Men jag kan inte låta bli att bli imponerad, på något sätt.)

Åh vilket party!

J och jag skulle gå ut ikväll. Vi hade planerat att gå till Debaser, där det var någon het fest tydligen. Jag plattade J:s hår med plattång och hon blev het nog att koka ägg på och sedan gick vi ut i den 15-gradiga sommarnatten. Kön vid Debaser var några hundra meter lång och det var ett dåligt omen. Vi kom ju inte in. Hela Möllan i övrigt verkade ödsligt, så vi fortsatte till det enda stället som hade en liten kö: Chokladfabriken. Jag anade oråd när jag på planschen utanför såg att det utlovades sand på golvet, men vi gick in. Synen som mötte oss är obeskrivlig. Ett hundratal 18-åringar (jag vägrar tro att de var 19 fyllda, trots att det tydligen var 19-årsgräns) dansade och drack på sandgolv, inramade av Baywatchinspirerad rekvisita. J och jag sökte efter sätt att få ett slut på vårt lidande och frågade oss samtidigt hur det kommer sig att just vi två lyckas vara de enda 29-åringarna i Malmö som alltid hamnar på 18-årsställen (okej, 19 då.) J gick till baren och fixade en drink till sig och ett glas kylskåpskallt rödvin till mig. Vi dansade ett par danser mest för att inte dö, sedan hämtade vi våra jackor och gick igen. Utanför mitt pratade vi lite om livet och det är aldrig upplyftande dessa dagar. När jag såg mig i spegeln på väg upp i hissen i mitt hus såg jag ut som en clown/transvestit. Ska slänga mitt läppstift nu.

Flickr loves you

Jag vet inte vad som driver mig, men jag måste vara med överallt på internet, nu senast Flickr. Där kommer jag att lägga upp trams, människor, djur och för mig meningsfulla meningslösheter.
Kolla, kolla.

Emo: förklaring

Jag har just gjort något som fick mig att känna mig dum, druckit vin på fastande mage och upptäckt att jag har räkningar på tusentals kronor och inga pengar. Jag funderar på att gå upp i rök.

Emo

Pauls röst, som helt ändrar karaktär och blir helt öm när han sjunger but you're so young, you're so young, you look in my eyes. You're so young, so sweet, so surprised. You look so young, like a daisy in my lazy eyes i slutet av Rest My Chemistry. Who's the girl, Paul?

Godnatt

Okej, några saker innan jag lägger mig:

*Alla som inte har sett Nancys mans brors onani-instruktioner till sin brorson från dagens avsnitt av Weeds bör göra det nu. Klicka. Humor och briljans. Älska Weeds. Mary-Louise Parker ser konstant, eh, skälmsk ut också. Inget fel med det, om man säger.

*Jag måste skaffa mig hårdare hud, jag orkar inte vara känslig mer. Ett hjärta av sten à la riddar Kato låter nästan lockande vid det här laget. Ett steg på vägen är att kunna somna utan att grubbla i timmar på allt som finns och ta åt mig gång på gång. Hur gör man? Några tips? (Säg inte räkna baklänges, hatar siffror.) Jag är desperat! Jag skulle kanske rent av kunna bli mer tålig om jag sov mer.

Kråkbo

Idag blev till min stora förvåning a smooth sail på jobbet. Visserligen fattades en av killarna, men resten var hur trevliga som helst. Jag har inte behövt höja rösten en enda gång och rufsade till och med om dem i håret då och då. Oh joy.

Efter jobbet var jag och klippte mig. Efter några veckor med en hästman (kul om man uttalar det "fel") i pannan kan jag nu se igen! Jag har aldrig bemästrat konsten att kunna "sätta upp håret lite slarvigt." Mina hästsvansar blir prydliga och trista hur jag än gör. Idag frågade jag därför min frisör (som är bäst) om hon kunde visa mig. Resultatet blev skitsnyggt! Fem minuter, lite spray och några hårnålar. Eftersom jag trots kursen ändå aldrig kommer att få till det lika snyggt själv förevigade jag mitt hår med kameran så fort jag steg innanför dörren:

"Du måste gå ut ikväll", sa de på salongen. Nah, jag drömde mardrömmar inatt, sov pyttelite och är sliten. Det blir en springtur och Miss Marple i stället. Hej då frisyren.

Åh Lorelei

I want you to know that you are the man I want to want.

Jag visste att Chris inte var rätt för Lorelei, men ändå. Så sorgligt.

Åtta avsnitt kvar och jag har redan separationsångest.

Wankers

Jag sov oroligt inatt, hade samtal i morse som gjorde mig låg och hojade sedan snabbt till jobbet med regnet i ansiktet. Där hann jag knappt komma innanför dörren innan pesten bröt ut. Åh vad jag inte hade lust att bemöta snutiga, dryga skitungar idag. Åtta timmar av konstant skäll, surhet och irritation. En kille deklarerade kallt för mig att han skulle förpesta hela vår dag och "tjata, förstöra och ta sönder saker" tills vi inte stod ut längre och lät honom gå hem. Annars skulle han rymma. Alltså fick jag ringa hans mamma, som fick komma dit och ha ett samtal med mig och honom. Och då var han ändå inte så otrevlig, utan mest bara olycklig. De andra gjorde sitt bästa för att vara precis så störiga de bara kunde för att försöka få mig ur balans. De lyckades inte - fan heller att jag tänker låta några nioåriga snorungar knäcka mig! Mot slutet var de väl trötta på att inte komma någonstans och satt snällt och byggde med lego och ville berätta historier för mig. Barn är så konstiga. Man kunde ju tycka att de skulle vara sura på mig som varit på dem hela dagen. Långsinthet tycks inte existera hos dem och det är ju hemskt skönt.

Jag ser inte fram emot morgondagen.

Programmet

Under hela Malmöfestivalveckan är det fem akter jag verkligen vill se: Lloyd Cole (!) den 17 augusti, Familjen den 17:e, Lemonheads den 23:e (Evan Dando, say no more), Tomas Andersson Wij den 24:e och Juvelen den 24:e. Det är väl ungefär så lång tid jag står ut med att vara där, så det är rätt lagom.

Äntligen!

Nu är det bara ett problem: jag minns i princip ingenting av vad som hände i den förra boken. Kunde kanske ha tänkt på det lite tidigare, det har ju inte direkt varit brist på tid att läsa i sommar. Jag minns mest att jag läste den förra boken hemma hos mina föräldrar för två somrar sedan, att jag var knäckt, att jag grät och att jag tänkte "jag kan inte vänta i TVÅ ÅR på nästa del, då kommer jag ju att vara 29 ÅR, nästan 30!" Sjukt.

Purple rain

Himlen var fin ikväll.

Fredag

Klarblå himmel, klarblått hav, en brygga, två män, sex små flickor och så jag. Så var arbetsdagen. Resultatet blev bruna axlar och en stramande näsa.

Nu hade jag tänkt komma hem och skriva "min namnsdag firas med sista Harry Potter-boken, yay!" och så har den inte kommit! Besvikelse. Min kollega hade dock bränt en skiva till mig, inte dagen till ära, men ändå. Jag tackar honom.

Det godaste jag vet är förresten inte Volyms tofuburgare, utan cornflakes med mjölk. Eftersom jag är fiberhjärntvättad har det alltid känts förbjudet att äta, men sedan jag kom på att jag ju äter en massa fibrer ändå har jag tagit igen förlorade år. Jag skulle lätt kunna äta en skål varannan timme. Lätt.

Insane in the brain

Inatt sov jag...noll minuter! Noll komma noll. It's not right, but it's okay, I'm gonna make it anyway. Men det fascinerar mig så till den grad att jag inte orkar böla över det (just nu.) Min sömn har varit ur funtion allt för länge för att jag ska orka hetsa upp mig över det. Jag släckte lampan vid två (alldeles för sent eftersom jag skulle upp halv sju) och sedan låg jag och tittade på klockan tills hon plötsligt var tio i sex och natten var slut. Jag fattar inte riktigt vad som hände, förutom att jag började grubbla så fort jag släckte lampan, men det gör jag ju alltid. Jag brukar åtminstone sova några timmar innan klockan ringer. Fascinerande, som sagt.

Idag var första dagen på jobbet. Tur att det inte var en ny arbetsplats. Nu gjorde det inte så mycket att jag såg ut som ett missfoster i håret och hade gråtiga ögon. Jag har jobbat med två män och det var trevligt. Mycket prat och flams (från min sida.) Eftersom vädret påminner om kylig, tidig vår kunde vi inte gå till stranden med barnen, så vi åt konstant. Mellan klockan 7.00 och 16.30 idag åt jag:

Frukost: två mackor, corn flakes och juice.

Frukost på jobbet: fralla med ost och ett glas mjölk.

Mellanmål: två potatisbullar med lingonsylt. Äppelpizza som min kollega slängde ihop. (Sjukt gott.) Vaniljvisp till det.

Lunch: quorngryta med tomater, ris och sallad. En elevs kommentar när hon såg min portion: "Hur mycket ska du äta egentligen?!" En stor slice äppelpizza på det.

Jag är rätt nöjd. En vanlig dag äter jag frukost och kanske en macka till under samma tidsrymd. Min mamma skulle bli stolt över mig idag.

Ménage à trois

Malmö har sina fördelar. Ikväll fick jag till exempel både äta min favoriträtt och träffa två av mina favoritmänniskor.

Hur glada vi var över att se varandra igen var dock inget som fastnade på bild. Kolla bara:

J försöker förklara.

F är tillbakalutad och lite skeptisk och jag ser ut som att jag ska börja gråta när som helst.

Det godaste jag vet: Volyms tofuburgare med smörstekt bröd och parmesan (?), grillade potatisar med flingsalt och sallad med selleri och urgröpt gurka. Till det skitgod dressing och ett glas rött.

Ego

Hey you
Threw it all away
By holding everything in
Hey Jean don't rock the boat
When you can't swim

Åh, Selfish Jean med Travis! Den är mitt soundtrack nu (tillsammans med Interpol. Kontrasten mellan ljus och mörker har sällan varit skarpare.) Motownintrot, gitarrslingan, melodin, texten och inte minst, den fantastiska videon där komikern Demetri Martin tolkar texten på sitt alldeles egna vis. Han är för övrigt, tillsammans med Jim Gaffigan och Conan O'Brien, innehavare av världens smartaste humor och även J:s blivande make. Jag kommer att hänga hemma hos dem dygnet runt när de bytt ringar.

Ingen återhållsamhet

Jag pratar med J på msn och hon sa något om att folk allt för sällan blir exalterade över saker och jag kände bara: right on, man. Tack och lov blir både hon och jag det över minsta lilla grej. Detta kan leda till att folk tycker att man är för mycket eller en galning, men det är ju bara så feltolkat. Vi döpte till och med vårt radioprogram (Växjö, 250 år sedan) efter J:s lillebror för att han så ofta var exalterad. En fin förebild, alltså. Att vara exalterad eller alldeles till sig är den bästa egenskapen. Testa gärna.

Oh crap

Malmö - Jönköping - Malmö - mamma och pappa - Jönköping och nu Malmö igen.Tvära kast och jag hänger inte med. Känner mig nedtryckt i skorna och så utmattad att det inte känns osannolikt att kroppsdelar kommer att börja trilla av snart.

Fun fact: i natt spelade jag NHL 06 och vann en match mot N (för att spelet var inställt på maxad fördel för mig. Fast jag väljer att tro att det berodde på att mina spelare hade snyggast kläder, det ger gott självförtroende:)

Jag tror att Zäta nätade också.

Bollkalle

Idag är det sommar, ovant! Jag har kastat boll till hunden och hovfotograf N har fångat henne i ett fokuserat ögonblick.

Söndag

Några insikter från de senaste dagarna:

Jag tycker att Den Nakna Pistolen och Den Nakna Pistolen 2½ är hemskt roliga fortfarande. Vi såg dem dem båda i dagarna och mitt annars ganska så mulna ansiktsuttryck fick lämna plats för skratt rätt många gånger. Där ser man. Jag kan fnissa lite åt vissa scener så här i efterhand också.

Jag borde bli trädgårdsmästare eller någon form av djurskötare. Att maniskt rensa ogräs eller ta hand om djur är bra för mig. Kanske ska jag chockera min familj, mina vänner och mig själv och ta över gården hemma? Då skulle jag skaffa får, några hästar, hund och ha kvar katterna och stutarna. Sedan skulle jag utöver alla äppelträd och vinbärsbuskar plantera päronträd, all världens blommor, göra i ordning syrenbersån, anlägga en kryddträdgård och odla en massa grönsaker. Sedan skulle jag skriva en bok också, för alltför välskötta trädgårdar är tråkiga och själlösa. Skrivtiden skulle alltså finnas.

/Daydreamer

Läget?

Jag bloggar lite sporadiskt den här veckan. Är i JKPG, hänger med N och längtar efter solen. Den känns nästan som en myt vid det här laget.

Annars säger jag bara: lyssna på Interpols Our Love To Admire och läs Ett År Av Magiskt Tänkande av Joan Didion.



Hon är en California girl från början, gick på Berkeley och blev sedan en nyskapande journalist och författare. För något år sedan förlorade hon både sin man och sin dotter på kort tid och man fattar inte hur hon klarade det. Fastän hon ser ut som en fågel nu för tiden måste hon vara styrkan personifierad.

(Om det här ser konstigt ut är det för att Safari av okänd anledning hatar Blogger.)

A feeling called stress

Åkte hem till Småland igår och av någon anledning - sömnbrist? - mådde jag vansinnesilla hela dagen, kvällen och natten. Somnade i bilen hem, i soffan framför en deckare som jag och pappa skulle se och till sist i sängen. I morse vaknade jag av att mamma och pappa pratade hetsigt utanför min dörr och jag kunde höra orden "vägg" och "fuktskada" förekomma flitigt. Snart anslöt sig fler röster och jag insåg att mina tre fastrar hade slutit upp. Hela min kropp sa "nej" till väckningskommittén men det var bara att stiga upp och möta folksamlingen.

Medan mina fastrar, som visade sig vara här för att rensa ut förråden som var fyllda av farmor och farfars grejer, invaderade huset passade jag på att bråka med mamma som var minst lika stressad som jag, eftersom hon upptäckt en fuktskadad vägg, var försenad till jobbet och skulle på födelsedagskalas efter det. Good times. Jag försökte andas och parera fastrar medan jag städade altanen och vardagsrummet. När jag så småningom satte mig i trädgården för att varva ner och läsa Joan Didions Ett År Av Magiskt Tänkande (läs!) hörde jag hur en bil körde upp för vägen och hur någon ropade mitt namn så att det ekade över hela skogen. Det var en av mina kusiner som tittat förbi för att hjälpa till med rensningen. Han ville höra allt om min status och erbjöd mig en cigarett som jag motvilligt tackade nej till. Släktträffen tog dock inte slut där. Ännu en bil (den femte) körde upp på gårdsplanen och det visade sig vara min moster som är hemma från Afrika, hennes dotter samt hennes två döttrar. Eftersom jag gillar dem skarpt var det bara fint. Jag har inte träffat mina kusinbarn mer än en gång förut och de var underbara varelser. En lång, lite försiktigt och väldigt klok 5-åring med enorma ögon och ljusbrunt på gränsen till blont krulligt hår i en sky kring huvudet och en liten korkskruvslockig 1,5-åring som pratade på sitt eget språk, log och skrattade hela tiden. De har båda stänk av Afrika i sig och är sällsynt vackra och bra. Jag föll som en fura och det är långt ifrån alla barn som får mig att göra det. Jag är lite förvånad själv.

Projekt nedvarvning har inte riktigt lyckats på hela dagen. Ska testa med Bones och Conan O'Brien nu.

Här är det förresten animal kingdom som vanligt. Jag gick just ut för att ta lite luft och stötte på en grävling. Den sprang iväg, stannade till, vände sig om och tittade på mig. Då sprang jag.

Och, just det, dagens Interpollåt är Pace Is The Trick. Jag kreverar.

You fly straight into my heart

Nya Interpol, äntligen. (Tack R, the provider.) Väntan på CD:n blev för lång. Jag har lyssnat hela dagen, vi har till och med varit i Pildammsparken tillsammans. Jag får ilningar i magen, så bra är det. Särskilt Pioneer To The Falls. Stegringen mot slutet knäcker mig.

So much for make believe, I'm not sold
So much for dreams we see I'm not prepared to know
Your heart makes me feel
Your heart makes me moan
For always and ever, I'll never let go
Always concealed
Safe and inside, alive!

The killing time, unwillingly mine

Jag sitter oduschad, ofräsch, osnygg och med krum rygg framför datorn och låter hela dagen passera. Tredje dagen i rad. Högsommar. (Men igår kväll blev kul och jag har sett Children of Men idag och den var lika bra som boken. Jag lipade.)

Förfest

Jag läser högt ur min dagbok från 2001 för J för att minnas gamla flammor. Insikt: det är inte konstigt att man är sjuk i huvudet.

Vi ska på Familjen på KB och kvällens motto formulerade jag nyss (bitter, sammanbiten på gränsen till hotfull ton): "Det är 18-årsgräns. Men det skiter jag i. För ikväll måste vi ha roligt."

Klockan är bara halv tio och vi har redan high fiveat minst fem gånger. Det verkar lovande.

*

Uppdatering:

Insikt #2: I wanna be adored.

*

Uppdatering:

Aj, aj kapten!

Syndafloden revisited

Klockan är halv ett och det är dags för frukost. Jag var hungrig idag.

All The King's Men var fruktansvärt bra och fantastiskt snygg. Power, corruption and lies, kan man säga. Jude Law var grym och det var Sean Penn också, även om jag har lite svårt för hans manierade sätt ibland. Kate Winslet var ganska osynlig som karaktär, men lika vacker som vanligt. Mark Ruffalo och Anthony Hopkins var bara med i några scener, men vilka scener det var!

Bläddrade lite i en tidning och hittade fint hår. Så skulle jag vilja ha det, men mitt hår har stannat i växten.

Tuggade två Hubba Bubba på en gång och mina bubbelblåsningsfärdigheter sitter i fortfarande.

Annars har jag bara regn hos mig. Det tar aldrig slut, verkar det som.

En dag

Sammandrag av dagen som redan borde ha tagit slut vid det här laget.

Sov sju timmar i natt. Det var längesedan sist. Tanken på det gjorde mig lite uppåt och jag steg upp och tvättade 1000 maskiner tvätt. Ibland älskar jag att tvätta. Känslan av att börja om med rena kläder, lakan, handdukar. Ordning och reda. Det regnade inte - konstigt! - och jag begav mig ner på stan för att hämta beställda böcker på biblioteket. Slank in på H&M och köpte en slapp, lila klänning för en billig peng. På biblioteket hade mina reservationer gått ut redan och det är bara 14 på kö till boken jag skulle hämta. Kul.

På vägen hem tappade jag sugen någonstans i höjd med Åhléns vid Triangeln och hängav mig i att tänka på allt som kan gå snett i mitt liv. Dissekerade mig själv och kom fram till att jag är tröttsam både för mig själv och andra och att jag borde renoveras.

Väl hemma igen fixade iTunes fram Hey Ya med Obadiah Parker. Den är gamla nyheter vid det här laget, men inte mindre bra för det. Och faktum är att Obadiah Parkers version krävdes för att uppfatta hur sorgsen texten faktiskt är. Det går inte riktigt i Outkasts mer hysteriskt euforiska version, hur grym den än är. Ex:

We stick together
Oh, we stick together
But seperate's always better when there's feelings involved.
If what they say is "Nothing is forever".
Then what makes, then what makes, then what makes
then what makes love exception?
So why oh, why oh, why oh, why oh, why oh
Are we so in denial?
When you know we're not happy here.

Sedan satte jag mig i soffan för att kolla på Little Children. Jag varvade det med att prata med N, mamma, pappa, gå till Konsum, äta, kolla på Eddie Izzard, och nu, klockan två, har jag äntligen sett klart filmen. Den var hemskt bra: opersonlig amerikansk förort där människor är välbärgade och rädda för det onormala (som att en blottare flyttar in) och så en otrohetshistoria ur de otrognas perspektiv, vilket ju innebär att man ska förstå dem. Jag har blivit så extremt känslig för otrohet (även om jag aldrig direkt tyckt att det varit en bra idé.) Fastän det bara är på film känns det som att det drabbar mig och jag blir lite rädd och illamående. Det som känns mest jobbigt är att den icke-otrogna parten går omkring och tror att allt är bra. Hon/han ligger bredvid sin man/fru i sängen på natten och sover lugnt medan frun/mannen stirrar ut i luften och önskar sig bort/hatar sin tillvaro. Grymt liv. Det gör mig ledsen.


Men se filmen. Lite American Beauty/Happiness-light och ganska mycket In The Bedroom (Todd Fields första film, mycket bra den också.) Slut på namedropping och dagsreferat. Dags för bok i sängen. Omläsning är allt jag ägnar mig åt nu. Det blir nog Märta Tikkanen. Och, japp, det regnar igen.

PS. Jag kan tänka mig att bli Kate Winslet i stället.

Måndag fast tisdag

Jag har träffat en människa som förhoppningsvis ska hjälpa mig att hitta sätt att reda ut mig själv. Jogging, annan aktivitet, andning. Det är mitt mantra nu (och även förut, för det hade jag ju faktiskt insett själv också.) Nu har jag ätit min dagliga banan (doktorns ordination, fast de börjar stå mig upp i halsen nu) och beställt Interpols kommande skiva (snygg) - den första CD jag köper på jag vet inte hur länge. Nu ska jag iväg till tråkmobilia i ett sista fåfängt försök att hitta dammsugarpåsar till min dammsugare som är av så okänt märke att påsarna tydligen är svårare att hitta än tryffel i skogen. Där ska jag även dregla över snygga mobiltelefoner. Där har vi aktivitet. Sedan ska jag springa Malmö runt.

Hej då Småland

Jag är tillbaka i Malmö efter nästan två veckors samvaro med N och det känns märkligt att vara här igen. Redan midsommarhelgen var jag redo att packa ihop på grund av ett trist sjukhusbesök, men jag stannade och det gjorde jag rätt i. Vi har cyklat flera mil, sett åtta filmer, blivit förnedrade i TP av föräldrar, köpt glass och umgåtts med hunden. Semester, kan man säga. Själv har jag dessutom sprungit längs Vätterns strand och utsikten är ju inte tråkig direkt. Jag är lika förälskad i Jönköping som vanligt och i min kamera finns ett antal utsiktsbilder som är jättedåliga jämfört med verkligheten. Ändå kan jag inte låta bli att ta foto efter foto.


En bit ifrån N:s familjs hus växer det muterade hundkexliknande blommor som känns lätt övernaturliga. J upplyste mig om att de heter jätteloka och tydligen är lite farliga för marken och i princip omöjliga att ta död på. Jag är mest fascinerad över hur stora de är. Det är sällan jag med mina 182 cm över marken känner mig underlägsen en blomma. Men jag gillar dem skarpt.

Det är snart midnatt och mörkt och det känns ovant att vara själv igen. Jag har svårt för att skiljas åt även om jag vet att vi träffas snart igen. Jag vill vara i närheten alltid.