Dancing with tears in my eyes

Igår höll våra lärare examensfest för oss i Lund och det var bokmingel (jag bytte till mig en fantasybok på tyska med mjukporriga bilder i), god buffé, tal och lite dans. Någonstans bland alla de fina, rörande talen började jag inse att utbildningen är slut nu. Vi är visserligen inte godkända på uppsatsen ännu, men det spelar ingen roll. Vi har inga fler föreläsningar och kommer inte att träffas om vi inte ser till det själva. Två år, poff. Borta. Som vanligt fattar jag inte riktigt vad som hände.

Jag började dagen med gårdagens avsnitt av Big Love, som efter förra veckans stiltje tog sig ordentligt. Det är verkligen inte lätt att bli så nykär i sin äldsta fru att man inte kan vänta tills det är hennes dag utan måste ses i smyg på motell och lunchraster. Riktigt rörande. (Kjell Häglund skriver bra om seriens kärna här.) När jag ändå är inne på tv-program, undrar jag om jag är den enda i Sverige som slaviskt följer Once and Again (bilden ovan) på TV4Plus 15.40 varje vardag? Säsongen som visas nu har aldrig visats här tidigare och den är så bra. Right up there med Vita Huset och Six Feet Under. Serien handlar om det jag gillar bäst, nämligen relationer. Far/son, mor/dotter, make/fru, syster/syster, evig singeltjej/man som inte fattar vad han känner etc. Att serien är skapad av samma team som stod bakom Mitt så kallade liv säger en hel del om stämningen och äktheten i serien. Det är en gåta att tv slumpar bort Once and Again på sämsta sändningstid så att den kan råka förväxlas med vilken skitsåpa som helst.