Action!

Jag blev kär inne i personalrummet nyss. I en skådespelare. Han var med i en grupp på besök från dramatiska teatern och det lyste omkring honom. Han var i min ålder, lång, smal, vacker och med ett varmt leende på läpparna. När han pratade ("Finns det kaffe?") hade han den där speciella skådespelarrösten; klar, tydlig och som gjord för att berätta historier. Själv var jag okammad, röd om kinderna av sömnbrist, full av onödiga ord ("Oj, eh, ja, alla kaffekoppar är visst, typ, inne hos oss") och raka motsatsen till hans lysande uppenbarelse.