Lost in translation

Min kollega Å (från Stockholm) och jag (från Småland) hittade ett gemensamt intresse/irritationsmoment när vi vaktade barn på gården igår eftermiddag: det svenska språket och hur man använder det. Jag är själv uttalad språkpolis och orsakade tillsammans med en kollega dålig stämning i vårt arbetslag för en tid sedan, då vi vägrade gå med på att skicka ut en föräldramöteslapp till föräldrarna där en annan kollega skrivit ordet "våran." Å drillar sin femårige son i att det heter e-gent-lig-en och inte ijenklijen. Språk är makt, menar hon, och det minsta man kan göra för barn är väl att ge dem verbal styrka?

Vi kom så småningom in på skånskan. Skånskan är en fin, men ofta ganska märklig dialekt. Här är några språkliga skånskheter som förbryllar Å och mig:

1) Sådant som får oss att kräkas:

a) Böjningen av verbet byta. Det heter byta - bytte - bytt, eller hur? Inte i Malmö. Här heter det byta - bytade - bytat. I början trodde jag att barnen sa så för att de inte visste bättre; när jag märkte att även vuxna säger så insåg jag att det var dialekt. Det innebär dock inte att jag känner mindre olust varje gång någon av mina elever säger: Jag har bytat kulor med Kalle.

b) Den hemmasnickrade konstruktionen av varsin; vars en. Och till och med vars två (!) Det heter: Alla får varsin kaka alt. Alla får två kakor var. Här säger man dock: Alla får vars en kaka alt. Alla får vars två kakor. Jag kan förstå hur konstruktionen kommit till, men i mina öron låter den ändå helt uppåt väggarna.

c) Böjningen av verbet lägga. Det heter lägga - lade - lagt. Gissa chocken första gången jag hörde den här meningen: Var lagg du min tröja? Som taggtråd genom öronen.

2) Sådant vi inte fattar:

Ett tallrik (tallriket), ett choklad (chokladet), ett tvål (tvålet) etc. Jag fattar bara inte.

3) Sådant som bara är roligt och som jag kommer på mig själv med att säga ibland:

Vissa konstruktioner av sammansatta ord, där man kastar in ett extra "a" eller "e" mellan orden. Typexempel: tjock-e-tröja, klack-a-skor, strump-e-byxor. Glömmer aldrig första gången jag hörde en 12-årig elev ropa följande till sin lärare:

- Men M, har du klackaskor på dig?!

Jag vet inte riktigt varför, men det är så gulligt på något sätt. Själv använder jag t ex ordet tjocketröja nästan varje dag:

-Maggan, måste jag ha jacka på mig?
-Nej, bara du tar på dig tjocketröjan är det lugnt!


(Förlåt alla eventuella skånska läsare om ni känner er förolämpade; feel free to gräva upp skit om småländskan och ge igen!)