Schh..

Min mamma brukar säga att hon och jag är sammanlänkade, själsligt och framförallt kroppsligt. Hon känner av mina krämpor och jag märker mer och mer att jag ärvt hennes. Mamma brukar bli hes en gång om året - nu har även mina stämband tagit en time-out. Allt jag säger låter som en viskning eller i bästa fall en rosslande kråka som hamnat i målbrottet. Mer än vanligt lägger jag märke till hur mycket av mitt arbete som består av prat. Genomgångar, tröst, konfliktlösning, högläsning, prat med kollegor, prat med föräldrar, småprat med enskilda barn. Ofta pratar jag i princip oavbrutet nio timmar om dagen, med bara vissa minuter av tystnad. Och jag hör lika mycket prat själv. Om någon undrar varför jag är så dålig på att ringa till folk; här är svaret. Jag är sönderpratad.

Idag är jag bara en kropp på jobbet. På ett sätt är det skönt att ha ett legitimt skäl att vara tyst; på ett annat sätt känner jag mig helt meningslös.