My Adidas

"Hur gamla är de där skorna egentligen?", frågade en av mina elever med vänlig röst idag och pekade på mina en gång vita Adidas Stan Smith. Vad hon egentligen tänkte var nog: "vad är det för gammal lump du har på fötterna egentligen?" De är verkligen slitna; man skulle kunna tro att någon har gått loss med en rasp på ovansidan. Men jag kan inte sluta använda dem.

Jag minns precis när jag köpte dem. Det var i Växjö för ganska exakt sex år sedan. De var så bländande vita att man fick kisa om man skulle titta rakt på dem. Helvita gympaskor är alltid stiligast. Jag älskade dem från första stund. När jag hade dem ute på lokal för första gången kom en kille jag gillade fram och sa att jag hade "skitsnygga skor."

Jag har haft dem till vardags och fest, i sol, regn och snö, till jeans och kjol. De är de bästa skorna jag har haft. Nu har Adidas ändrat storlekarna så att skorna är antingen för stora eller för små för mig. Dessutom har de moderniserat designen lite så att de ser plastiga ut.

So this is goodbye? Det verkar inte bättre. Jag går omkring i mina ruiner till skor ett tag till och tar ett långsamt farväl.

My Adidas and me, close as can be,
we make a mean team, my Adidas and me,
we get around together, rhyme forever,
and we won't be mad when worn in bad weather.

My Adidas, Run D.M.C.