Den där melankoliska känslan igen

Jag läste i någon recension att Josh Rouses nya skiva är en så kallad "mellanskiva". Aldrig i livet. I mitt liv spelar den lika mycket huvudroll som hans skivor alltid gör.

På förra skivan, Nashville, tog han farväl av USA och sitt gamla förhållande och det lät fantastiskt melankoliskt. På nya skivan har han funnit sig tillrätta i Spanien och blivit kär i en spanjorska. Jag har sällan hört en skiva som låter mer rusigt nykär, eftertänksamt nykär och intimt nykär. Och den gör det utan att på något sätt irritera mig; det är bara så vackert. I It Looks Like Love, skivans tredje spår, är han så berusat uppfylld av henne att han inte vet vart han ska bli av:

She sends a little photograph
that she shot in the nude
She doesn't wear a conscience
she doesn't play by rules.

She turns me on, baby, every night
and in the daytime too
I'm flyin' at her like an aeroplane
like some clueless fool

There goes that melancholy feeling again
It looks like love is gonna find a way
And just when you start believing in it
it looks like love is gonna show it's face.

(ganska explicit också:)

She cum cum baby every night
and in the daytime too
I'm flyin at her like an aeroplane
like som clueless fool.

Just den låten kan jag inte sluta lyssna på.

På Wonderful vill han bara att hon ska vara hon. På skivans näst sista spår, The Man Who..., sjunger hon (Paz Suay) själv tillsammans med Josh, med lätt hes röst och minimal spansk brytning. Intimt var ordet.