Gentlemän och Gangsters

Jag hatar egentligen att resa och kommer aldrig någonsin nära ett flygplan. Min kropp är kolossalt konservativ och uppfattar minsta lilla förändring som våld. Jag skulle helst av allt vilja bo i en termitstack - exakt lika tempererad året om. Jag avskyr alla häftiga ljus- och ljudförändringar. På bio mår jag ofta illa och jag undviker gärna människor med gäll röst och dålig lukt. Hela min kropp är så att säga disponerad för idyllen; men så fort jag äntligen befinner mig i den hammock eller syrenberså som gärna kallas idyllisk får jag ryckningar, spasmer och måste därifrån så fort som möjligt.

ur Gentlemän av Klas Östergren

Ända sedan den släpptes i höstas har Gangsters legat på mitt sängbord. Jag var fruktansvärt snabb med att köpa den och ivrig att börja läsa den. Så fort jag öppnade den insåg jag dock att det jag mindes från föregångaren, Gentlemän, som jag läste för kanske 7-8 år sedan inte var så mycket mer än att jag tyckte mycket om den, att någon hette Henry och att Röda Rummet, boxning och skumma affärer var inblandade. Det kändes inte rättvist att läsa Gangsters med så få minnen från boken den egentligen är en förlängning av. Så jag bestämde mig för att läsa om Gentlemän först. Detta var innan jul någongång.

Igårkväll, några månader senare, fann jag mig själv utan något att läsa (inte helt sant vet alla som sett drivorna av pocketböcker på mitt sängbord) och öppnade så Gentlemän. Jag fick ganska direkt ett sug i magen som jag inte riktigt hade väntat mig. Det är hela den där "ung man (författare, i det här fallet) som driver omkring och råkar ut för saker som förändrar hans liv" - grejen som alltid får mig att falla. (Samma grej med till exempel Illusionisten av Fowles, The Catcher In The Rye av Salinger, The Great Gatsby av Fitzgerald och, the one and only, Den Hemliga Historien av Donna Tartt.)

Den långa resan mot slutet av historien om Klas Östergren och bröderna Henry och Leo Morgan har börjat.