Jag har ju varit ganska maniskt upptagen med diverse artitster den senaste tiden, men jag har märkt att det hela tiden finns en skiva som lyckas samexistera med alla de andra.
Pet Grief med Radio Dept. släpptes den 12 april i år. Jag minns att jag gick och köpte den på en lunchrast. Jag hade sett fram emot den, men hade då ingen aning om hur mycket den skulle komma att betyda för mig. Pet Grief har ackompanjerat varenda känsla och vartenda tillstånd jag har gått igenom de senaste fem månaderna. Varje besvikelse och varje ögonblick av lycka. Alla dessa tunga/sinnessjuka/förtvivlade/vanliga/extatiska/apatiska dagar har den funnits där och bara varit så makalöst vacker. Stämningen som går igenom hela skivan är egentligen obeskrivlig, men det händer att jag tänker på Twin Peaks ibland. Det har med ljudbilden att göra, tror jag. Och Johan Duncanssons loja röst, som sjunger så nära, så nära. Hade man kunnat omvandla en riktigt bra film, typ Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, och alla dess scener, stämningar, repliker, teman, nyanser och känslor till musik hade det låtit som Pet Grief, tror jag.
Jag har älskat olika låtar extra mycket vid olika tillfällen. Det började med den svartsjuka singeln The Worst Taste In Music, som med sitt hotfulla intro och den fantastiska textraden But he’s got the worst taste in music, if I didn’t know this I’d lose it gjorde mig totalt beroende. Efter ett tag var det ledsna I Wanted You To Feel The Same som tog över. Snart kändes Pet Grief (låten) som något som jag själv skulle ha skrivit om jag hade haft förmågan. Nu är det avslutande Always A Relief som får allt annat att lösas upp i konturerna varje gång jag hör den.
Jag tror nog att jag har lyssnat på någon låt från Pet Grief åtminstone fem dagar av sju sedan jag köpte den. Oftast är det nog sju dagar av sju, faktiskt. Det var längesedan, om någonsin, jag var i så total symbios med en hel skiva. Det enda jag kan komma på är Dog Man Star-manin för 12 år sedan. Då lyssnade jag så mycket och så länge att det nästan kändes som att jag blev ett med skivan till slut. Jag trodde inte att det skulle hända igen. Det känns stort och tryggt, på något sätt.
söndag, september 24, 2006
Jag älskar dig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
och vi älskar dig för din formuleringskonst!
Fantastisk skiva! När den kom trodde jag inte att den kunde bli lika bra som deras första. Men det blev den. Minst lika bra. Jag var i I wanted you to feel the same-fasen ganska länge, men tog nyligen klivet vidare till It's personal. När jag hör Radio dept. är det som när man gråtit ut ordentligt och får känslan av att det ändå kommer ordna sig. Hoppfull melankoli.
Innan jag hade köpt skivan laddade jag ner den och lade in på ipoden för att ha något nytt att lyssna på under en tågresa. Nästan hela resan, nattåg till Stockholm hade jag den i lurarna. Det var magiskt.
josefine: och jag älskar dig för..allt!
mattias: ja visst är det som olika faser? och hjälp, vad bra beskrivet, det där med att gråta ut och sedan känna att det kommer att ordna sig. precis så är den!
jag hade den med mig på tåget mellan malmö och småland i våras och kunde knappt gå efteråt. stark upplevelse.
Skicka en kommentar