tisdag, september 26, 2006

Pet grief

Igår natt när jag inte kunde somna började jag plötsligt att sakna min hund.

Hon var en kolafärgad Cocker Spaniel och hon var vårt allt. Det var egentligen meningen att vi skulle ha köpt en Golden Retriever, men när vi kom till kenneln gick Blondie, som hon redan var döpt till, fram till mamma direkt och sedan fanns det liksom inget att tveka om. Hon fick följa med oss hem. Det tog veckor innan hon skällde för första gången. På nätterna satt hon i en korg nedanför mammas sida av sängen och tittade på henne med stora, allvarliga ögon. Hon var väldigt försiktig i sitt sätt. Hon kollade alltid läget ett tag innan hon slappnade av.

Jag har alltid tyckt att hon var så mycket finare än alla andra Cocker Spanielhundar jag sett. De flesta är lite för gulliga och Disneyaktiga. Blondie var vacker och hade en allvarlig, ibland nästan lite upphöjd uppsyn. Och så de där ögonen då. När hon tittade på mig på ett visst sätt kändes det nästan som att det inte spelade någon roll om ingen annan i hela världen tyckte om mig, för hon gjorde ju det. Det skulle hon alltid göra.

Hon tyckte om oss på olika sätt; mamma för att hon innebar trygghet och mat, pappa för att alla djur älskar min pappa och mig för att vi var nära kompisar. Jag var sju år när hon kom till oss och jag hade inga syskon. Hon blev min följeslagare. När jag var sjuk var hon det också och låg tätt intill mig med torr nos och ynklig uppsyn. När vi var på semester brukade hon och jag gå ut och utforska semestermålet tillsammans, ibland så länge att mamma var nära att efterlysa oss hos polisen. När jag lekte på mitt rum låg hon i min fåtölj och sov. En gång när vi var ute i skogen var jag på dåligt humör och blev så trött på att hon skulle stanna och gräva överallt att jag lämnade henne där och gick hem. Väl hemma hörde jag desperata skall från skogen och jag har nog sällan sprungit så snabbt som jag sprang då. Hon hade fastnat med kopplet i en stubbe och kom inte loss. Jag tror nästan att mitt hjärta brast lite då och det gör det nu igen när jag tänker på det. Jag hade så dåligt samvete att jag nästan kräktes.

Hon dog vid midsommar för fyra år sedan, 17 år gammal, stel, tunn, halvblind och halvdöv; en skugga av sitt forna jag. Fortfarande kan jag drabbas av en nästan fysisk saknad när jag tänker på henne. Hennes tassljud på golvet, hennes nos som ryckte när hon sov, hennes sätt att stanna till, vrida på huvudet, lyssna mot marken för att sedan börja gräva vilt efter vad det nu var hon hörde, hennes ledsna min när hon hade fått skäll, hennes mjuka kinder och hennes stora, bruna, allvarliga ögon.

Jag önskar att hon vore här nu.

2 kommentarer:

Anonym sa...

du beskriver det så vackert att det blir levande, får tårar. puss

Anonym sa...

när man inte är hundmänniska har man lite svårt att förstå hur det kan vara. men ingen kan beskriva det så bra som du!
/josefine, ditt största fan