Status

Tillfälligt avbrott, eller vad man ska säga. Snart tillbaka!

De som heter både Kraft och Råd

Min mamma må ha svårt att förstå mig ibland, men när man minst anar det uppenbarar hon sig som källan till all visdom. Lugn, förstående, stödjande. Och rolig. Världens bästa.

På tal om världens bästa: this one's for you, Josefine.

Minnesvärt

Efter att ha varit hos E igår kväll kom jag hem med den här:


Det är nog det vackraste, mest romantiska smycke jag någonsin ägt, tillverkat av ett porslin som påminner så mycket om det min farmor och farfar hade när jag var liten. Det var det porslinet jag lärde mig dricka kaffe med, fyra år gammal. Jag och farfar vid deras köksbord, hälften grädde och två sockerbitar, minst.

Limbo

Igår insåg jag att min hemtenta ska vara inne på måndag och inte på torsdag, som jag hade fått för mig. Veckan är märklig, som en lång dag som bara fortsätter att pågå. Inga nystarter. Det måste vara därför jag inte har vett att ens kolla på mitt schema.

Min insikt fick mig inte att kickstarta på något sätt, snarare tvärtom. Jag vandrade runt i snön ett par timmar och lyssnade på musik, jag fixade med Last.fm och jag besökte minst 75% av internet. Jag kände hur mina ögon var alldeles uppspärrade och jag började tänka på att jag blinkade för sällan. Jag har fortfarande inte börjat skriva. Eller, jag steg upp vid tre i natt när jag kom på en formulering som i dagsljus är så totalt intetsägande och lam att jag ändå borde stryka den.

I natt läste jag även ut The History Of Love. Sedan kunde jag inte sova. Mitt hjärta var krossat. Den handlade mycket om hur människor går om varandra i livet, missar varandra. Och hur cirkeln ändå tycks slutas förr eller senare. Den här boken var den första (skönlitterära) jag lånade på ett bibliotek på många år. Jag såg den som startskottet på att inte köpa alla böcker jag läser (spara pengar samt fullt i bokhyllorna.) Det är bara det att The History Of Love är en historia jag måste ha hos mig alltid. Jag vet att det kommer att komma dagar och nätter då jag måste läsa lite i den och då måste den finnas där. Jag måste ju köpa den. Men i alla fall; läs den. Finns både på engelska och på svenska. (Det är bara att hoppas på att man lyckats översätta Nicole Krauss fantastiska formuleringsförmåga.)

These days are hard to ignore

Jag rör mig inte ur lägenheten, tittar på snön som flyger omkring utanför fönstret, försöker flytta in i min dator och väntar på att Felicity ska börja på fyran, för sedan är det tv, tv, tv ända fram till hur länge jag vill utan paus.

Something old,
something new,
something borrowed,
something blue.


Det här är min favoritblogg för närvarande. Science-fiction.

Hello, you've reached the winter of our discontent

Jag har stigit upp tidigt för att att en kabeltvkille ska komma hit och byta ut mitt antennjack inför framtiden (digitaltv, bredband.) Han skulle komma någon gång mellan 8.30 och 11.30 och jag avskyr att sitta och vänta...och där ringde det på dörren. Ja det var ju skönt.

Eftersom jag har ätit frukost på eftermiddagen de senaste dagarna känner jag mig nu inte helt okej efter att ha tvingat i mig ett par mackor. Mitt mål denna vecka är att försöka äta tre mål mat om dagen igen samt vara ute i dagsljus. Det känns ganska oöverstigligt just nu, men jag måste.

Igår kväll slumrade jag framför en av mina favoritfilmer som jag aldrig tycks tröttna på att se, Reality Bites. Den blir aldrig daterad i mina ögon. Jag tycker fortfarande om att se grungemodet, den mentala istiden, sunkmiljöerna och dialogen, som jag i princip kan utantill. Här är min favoritscen, där Troy tar med Laney på en promenad för att muntra upp henne efter att hon fått sparken genom att berätta om vilken förlorare han själv är. (Man kan även titta vidare och se scenen dubbad till spanska. It ain't pretty.)

- See Lainy, this is all we need. A couple of smokes, a cup of coffee, and a little bit of conversation. You and me and five bucks.

Det ligger ganska mycket i det.

Nu har kabelkillen gått och jag är yr av trötthet. Jag väntar telefonsamtal från London. Jag kan alltid sova till dess.

If this world makes you crazy and you've taken all you can bear:

Igår var tryckarnas afton och C utrustade min dator med en himla massa fina gamla låtar som jag förr inte stått för att jag gillar på riktigt (hej Show Me Heaven och Take My Breath Away.) Eller, jag har väl snarare inte känt efter på allvar. Men det är bara att inse: ibland är avskalat och enkelt inget man längtar efter. Då får man ta till det tunga artilleriet (hej Lady In Red och I'll Stand By you.)

En av dem var Cyndi Laupers True Colors. För ett antal år sedan var den låten med på ungefär tre av fyra blandband en kompis gjorde åt mig. Först tänkte jag: what?! Men det var ju innan jag hade lyssnat. Lyssna! (Och läs gärna också.)

Mer Pretenders (och jag)

Don't get me wrong
If I come and go like fashion
I might be great tomorrow
But hopeless yesterday

-Don't Get Me Wrong

(Jag är verkligen ingen Pretenders-aficionado, nu är min samling på två låtar uttömd. Riktigt bra låtar, dock.)

I'm winking at you

I slutet av gårdagens avsnitt av What About Brian? (halvlam serie, men jag är inte så kräsen för tillfället, jag flyttar mig bara mellan tv:n och datorn ändå) spelades Brass In Pocket och jag kom att tänka på Lost In Translation. Det pratas ofta om Bill Murrays underbara karaokeversion av More Than This, men det känns viktigt att inte glömma bort Scarlett Johanssons tolkning av just Brass In Pocket. Den är skimrande, sval och het på samma gång.

Jag blev tvungen att fixa hem originalet med The Pretenders också. Nu är jag förtrollad av Chrissie Hyndes röst.

Mitt liv som oinspirerad matlagerska

Där jag pluggar har i pricip alla med sig matlåda varje dag. Jag hatar att ha med mig matlåda. Under de tre åren jag jobbade på min gamla arbetsplats hade jag med mig matlåda ungefär fyra gånger, vad jag kan minnas. Jag fick väl några matlagningsryck där och fixade bönsallad eller pasta. Varje gång tänkte jag "det här är min nya stil" men det var aldrig det. I slutändan handlade jag alltid något i Saluhallen eller åt skolmat med barnen.

Nu är jag student och borde skärpa till mig och ta med mig mat varje dag, som alla andra. Det gör jag inte. Jag tar på sin höjd med mig ostmackor (likadana som jag åt till frukost) som jag sköljer ned med en tvåkronors espressochoc från kaffeutomaten och sitter sedan och tittar på mina klasskompisars fantastiska, nyttiga, hemlagade maträtter. De flesta äter fler sorters grönsaker på en dag än vad jag gör på en vecka. (Förtydligande: jag äter inte en massa junk, jag är faktiskt jättehälsomedveten. Jag äter bara samma saker alltid.) Många äter till och med en frukt efteråt. Jag beundrar dem för att de orkar laga varierande mat och avundas dem för alla vitaminer de får i sig. Jag glömmer oftast att äta frukt. Jag blir aldrig sugen, bara på jordgubbar i juli och på satsumas i november.

Idag nådde jag botten då jag, av flera skäl, inte ens orkade bre mackor i morse utan köpte två frallor utan pålägg och en yoggi på ICA innan jag tog bussen. Skämslunchen, kallar jag den. Den enda vägen borde väl vara upp nu?

A little pick-me-up

Jag har svårt för att ta mig ur sängen på morgonen, svårt för att klä på mig, svårt för att äta; jag går på sparlåga. Eller kanske snarare autopilot. Så idag när jag kom hem från en lång dag framför datorn i skolan hittade jag ett tjockt brev på golvet innanför dörren. Det visade sig innehålla tjugoen Alla Hjärtans Dag-kort från mina gamla elever. Kramar, skeva hjärtan ritade med kritor, en och annan stridsvagn, stora och små bokstäver om vartannat, saknad. Jag kan nästan inte skriva om det utan att börja gråta. Det finns inte ord.

Det kommer bara leda till nåt ont ändå

Denna söndagen tycks gå i något slags svenskt tema när det gäller mitt musiklyssnande. Mauro Scocco och Ratata på iskall promenad förut, Yvonne efter att ha träffat en Yvonne-konnässör under en fika förut och nu The Concretes. Jag har aldrig varit något större fan av det bandet, men nu när Lisa Milberg har börjat sjunga låter det ju jättefint. Inte alls lika tillgjort "jag kör samma uttal som Karin Dreijer"-aktigt som jag tycker att det ibland kan kännas med den andra sångerskan, utan bara ärligt. Lyssna på Oh No.

Men nu till det väsentliga: jag har börjat lyssna så smått på Säkert! och hela skivan är med stor säkerhet underbar, men just nu kommer jag inte förbi Det Kommer Bara Leda Till Nåt Ont, en duett mellan Annika och Markus Krunegård (Laakso). Jag är överhuvudtaget svag för duetter, men det här är något utöver det vanliga. Jag sitter här och är lite skakis.

Hon: Följer dig hem, tar den långa vägen så jag får känna mer av din lukt.
Han: En kort paus, utanför Statoilmacken, vi köper folköl 3,5. Det kommer bara leda till nåt ont ändå.

Hon: Det kommer bara leda till nåt ont ändå.

Hon: Jag är rädd, för du ser för bra ut i svart, svart lugg och blå anorak.
Han: Den här skogen gör nånting med mig, jag blir alldeles för ärlig,
säger "kyss mig inte det kommer bara leda till nåt ont ändå."

Hon: Det kommer bara leda till nåt ont ändå.

Hon: Det är kallt, du får låna min halsduk, du bor så misstänkt nära mig.
Han: Du har missförstått, jag är inte värd det här, jag har ingenting som du vill ha. Det kommer bara leda till nåt ont ändå.

Hon: Det kommer bara leda till ont ändå.

Han: Kyss mig inte, det kommer bara leda till nåt ont ändå.

Båda: Kyss mig inte, det kommer bara leda till nåt ont ändå.

Hon: Du kysste mig nyss, det kommer bara leda till nåt ont.

Den bästa tiden på dygnet

Promenerade just hem genom ett kallt och tyst Malmö med musik i öronen. Bäst var Don't You Forget About Me med Simple Minds och, givetvis, Leif Eriksson med Interpol. Klart att den låten passar till mörker och ödslighet. Synd att det är farligt att vandra runt på nätterna ensam, annars hade jag gjort det oftare.

Well, I feel that they're talking in a language I don't speak

- I want you to do what you want, take the job at the White House, I just want you to talk to me about it. I want us to talk about what it'll mean and how we'll make it work. I want us to talk like we're gonna figure it out together. I want us to talk, because I like the sound of your voice. I just wanna talk.

Danny till CJ, för att hon måste våga sluta klara sig alldeles själv. (Ur näst sista avsnittet av Vita Huset. Kolla.)

Friterad

Min hjärna har precis börjat återhämta sig lite efter dagens arbete med att skapa en databas för hantering av bibliografiska poster, utlåning, återlämning, yada, yada. Efter handledning (snäll och tålmodig lärare, distraherande snygg dator) körde vi loss vid datorn med våra tabeller nedklottrade på ett papper (tänk Bambi på hal is). Det visade sig att jag inte är den naturbegåvning jag hade hoppats på när det gäller att fatta relationer mellan tabeller. Inte för att jag är förvånad, men det hade ju varit en trevlig överraskning. Min insats idag bestod mest i att klicka kringla + c och kringla + v. (Jag förde över filosofiböcker från en annan bibliotekskatalog till vår blivande katalog. Japp, vi ska ha ett bibliotek med enbart filosofiböcker. Vi tyckte att det var en kul grej.) Mekaniskt arbete, vad jag älskar det (ibland). Don't think, just do. Klick, klick.

Om samtycke

Age Of Consent tycker jag mycket om.

Do you find this happens all the time?
Crucial point one day becomes a crime
And I'm not the kind that likes to tell you
Just what I want to do
I'm not the kind that needs to tell you

I've lost you
I've lost you
I've lost you
I've lost you
I've lost you

Idag föredrar jag Grant Lee Phillips dystra coverversion, men även New Orders original med en falsksjungande Bernard Sumner är fint. (Här kan man se en ganska bedrövlig men ändå schyst version av den, med Bernard i tanktopp och korta, vita shorts som glimtvis avslöjar mer än jag vill veta.)

Morning has broken

Jag väntar i hörnet vid 7Eleven

Jag har en crush på Sarah Silverman. Såg henne på Conan i natt och blev lite starstruck. Hon är inte bara snyggast, utan även totalt obrydd och aslugn. I'm drawn to her.

Nedräkning

Sex timmar och fyrtiofem minuter kvar:

I ett nötskal

Orsaken till att allt som passerar mig måste komma ut i form av ord känner jag inte till.

Det bara är så.

Bodil Malmsten

Nicole and Jonathan, sitting in a tree...

Jag lånade The History Of Love av Nicole Krauss (se ovan) på biblioteket idag. The History of Love is about Love, Loss, and Longing, enligt Wiki. Ja tack, det låter som perfekt vinterlitteratur.

Nicole Krauss är gift med Jonathan Safran Foer (se nedan, den geniförklarade författaren som har skrivit Everything Is Illuminated och Extremely Loud And Incredibly Close) De är ett sådant där ungt, stiligt, intellektuellt, begåvat par som fascinerar mig mycket och gör mig ganska avundsjuk. Paul Austers och Siri Hustvedts efterträdare, ungefär. De bor till och med i Brooklyn allihopa.

En helt okej måndag

Idag hade jag håltimme i tre och en halv timmar och ville egentligen inte åka in till Lund just därför. Eftersom jag är plikttrogen gjorde jag det ändå och det blev trevligt. Ett gäng av oss i klassen gick och fikade på SOL (Språk- och Litteraturcentrum.) När jag läste där för ungefär fem år sedan påminde lokalerna ganska mycket om skyddsrum och jag tycker att man kände sig lite sjuk varje gång man varit där. Nu är huset stort, luftigt, ljust, fyllt av sol (i alla fall idag) och påminner mig om K-huset i Växjö. Alltid detta lilla sug i magen när något påminner om Växjö. I år är det tio år sedan jag flyttade hemifrån och därmed tio år sedan jag flyttade till Växjö. Ett annat liv. Lika bra som nu, men ändå så annorlunda.

Under dagens fika i mitt nuvarande liv fick jag prata om nya Harry Potter-boken (längtar!) och hur folk kan vara bra på matte (en gåta!) samt äta en jäkla massa bönsallad för en billig peng.

Play it as it lays

Helgen har passerat i ljusets hastighet, hur går det till egentligen? N har varit här och vi har hängt med gänget, spelat biljard, sovit för lite, lyssnat på Pulp, pratat och återupplivat gamla minnen. (Som till exempel när vi fick för oss att göra riktiga amerikanska pannkakor, gick till Gray's American Food och köpte riktig (dyr) lönnsirap, letade recept på internet, hittade mjölbaggar i mjölet, blev äcklade, köpte nytt mjöl, gjorde pannkakor som i både smak och konsistens liknade skumgummi och upptäckte att vi tyckte att lönnsirap var jätteäckligt. Det var tider, det. Nostalgi.)

När jag följde honom till bilen förut konstaterade vi att det var en aning av vår i luften. Blå himmel, torra trottoarer, ett speciellt ljus. Vintern är inte över, den har knappt ens börjat (jag hävdar att vintern i Skåne börjar i februari), men det är ändå fint att få en liten preview på vad som komma skall.

Jag lyssnar på Brothers On A Hotel Bed med Death Cab For Cutie och känner nog att den är deras allra vackraste låt ändå. Jag känner mig ledsen över min framtid som jag uppriktigt sagt inte har en aning om hur jag ska få att gå ihop. Nedräkning tills när jag inte längre har någon inkomst: tre månader. Mamma och pappa har en liten stuga som står tom hemma. Den sista utposten.

Det enda jag ser fram emot nu är att ligga som en mumie framför Life On Mars, Invasion och Scrubs ikväll. Nej förresten, jag ser också fram emot att Gilmore Girls börjar på tisdag. Säsongsavslutning och dubbelavsnitt av Grey's Anatomy och så Stars Hollow på det. Jag kommer att vara saligt leende med hjärtklappning, om den kombinationen nu kan funka.

I pretend like no one else to try control myself

Lika tung i huvudet som igår och i förrgår och nu även paralyserad. These are the days of my life. Jag utnyttjar mitt tillstånd och läser igenom Times lista över de 100 bästa romanerna (1923 till nutid.) Det är lite kittlande, tycker jag. Jag har inte läst många av dem, men av dem jag har läst rekommenderas:

Revolutionary Road
The Catcher In The Rye
The Great Gatsby
To Kill A Mockingbird
Lolita

Ganska uttjatade tips, men the reason it's a cliché is because it's true. The Great Gatsby och Lolita är dessutom med på min egen lista över världens bästa böcker.

(Obligatoriskt: stegrande vansinne: Oh, but hold it still, darling, your hair is so pretty. Can't you feel the warmth of my sincerity? Måste gå på konsert nu. Jag har sett dem live (på Amiralen!), så jag vet vad jag längtar efter.)

Jag kommer så småningom att lyssna på The Shins Wincing The Night Away och Airs Pocket Symphony, för de är både jättefina album. Men just nu kan jag inte fokusera.