Hello, you've reached the winter of our discontent

Jag har stigit upp tidigt för att att en kabeltvkille ska komma hit och byta ut mitt antennjack inför framtiden (digitaltv, bredband.) Han skulle komma någon gång mellan 8.30 och 11.30 och jag avskyr att sitta och vänta...och där ringde det på dörren. Ja det var ju skönt.

Eftersom jag har ätit frukost på eftermiddagen de senaste dagarna känner jag mig nu inte helt okej efter att ha tvingat i mig ett par mackor. Mitt mål denna vecka är att försöka äta tre mål mat om dagen igen samt vara ute i dagsljus. Det känns ganska oöverstigligt just nu, men jag måste.

Igår kväll slumrade jag framför en av mina favoritfilmer som jag aldrig tycks tröttna på att se, Reality Bites. Den blir aldrig daterad i mina ögon. Jag tycker fortfarande om att se grungemodet, den mentala istiden, sunkmiljöerna och dialogen, som jag i princip kan utantill. Här är min favoritscen, där Troy tar med Laney på en promenad för att muntra upp henne efter att hon fått sparken genom att berätta om vilken förlorare han själv är. (Man kan även titta vidare och se scenen dubbad till spanska. It ain't pretty.)

- See Lainy, this is all we need. A couple of smokes, a cup of coffee, and a little bit of conversation. You and me and five bucks.

Det ligger ganska mycket i det.

Nu har kabelkillen gått och jag är yr av trötthet. Jag väntar telefonsamtal från London. Jag kan alltid sova till dess.