Jag sov oroligt inatt, hade samtal i morse som gjorde mig låg och hojade sedan snabbt till jobbet med regnet i ansiktet. Där hann jag knappt komma innanför dörren innan pesten bröt ut. Åh vad jag inte hade lust att bemöta snutiga, dryga skitungar idag. Åtta timmar av konstant skäll, surhet och irritation. En kille deklarerade kallt för mig att han skulle förpesta hela vår dag och "tjata, förstöra och ta sönder saker" tills vi inte stod ut längre och lät honom gå hem. Annars skulle han rymma. Alltså fick jag ringa hans mamma, som fick komma dit och ha ett samtal med mig och honom. Och då var han ändå inte så otrevlig, utan mest bara olycklig. De andra gjorde sitt bästa för att vara precis så störiga de bara kunde för att försöka få mig ur balans. De lyckades inte - fan heller att jag tänker låta några nioåriga snorungar knäcka mig! Mot slutet var de väl trötta på att inte komma någonstans och satt snällt och byggde med lego och ville berätta historier för mig. Barn är så konstiga. Man kunde ju tycka att de skulle vara sura på mig som varit på dem hela dagen. Långsinthet tycks inte existera hos dem och det är ju hemskt skönt.
Jag ser inte fram emot morgondagen.
tisdag, juli 24, 2007
Wankers
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
det är sannerligen inte en klyscha att barn gillar den som sätter gränser för dem. men man blir lika chockad varje gång det händer!
verkligen! idag är det - peppar, peppar osv! - helt annan stämning här.
Skicka en kommentar