2007: personliga angelägenheter

Är det en dörr eller ett fönster?
Är det allt jag gått igenom?
Kan det stiga eller falla?
Båda känns det som.

Det här året har inte varit att leka med. Tungt och alla dess synonymer räcker inte till för att beskriva vissa av dagarna och nätterna. Det är inte lätt att förlora allt man kämpat för att våga lita på när det gäller både kropp och själ. Att börja om från början, orka, ta itu.
Hitta någonstans att sätta fötterna där det inte brister. Att våga tro på en vanlig vardag igen. Det har tagit mycket av min energi och jag har inte kunnat ägna så mycket tid åt varken vänner eller skola som jag hade velat och behövt. Det gör mig ledsen. Livet är inget jävla spa, sa Louise Hoffsten i en kvällstidningsintervju och det är ju märkligt vad det ska vara svårt att fatta.

Som tur är har jag också fått/skaffat mig någon som alltid finns hos mig fastän han ofta är många mil bort. Någon som är expert på att prata med mig, tramsa med mig och få mig att må bra. Någon som har fått mig att bli en aning intresserad av hockey (VEM hade någonsin kunnat tro det?!) och väldigt Smålandsromantisk.

Det gick till ungefär så här: